Man sitter på släktkalas och så undrar man lite vad det är för galen samling människor som hamnat tillsammans. Man har ju inte fått välja sin släkt. Mormor och mostrar och kusiner och systrar och allihop. Ingen av dem har man fått välja och de flesta var det hundra år sen man träffade.
Vissa tycker man om, andra tycker man inte fullt så mycket om och så finns det ett helt gäng människor vid bordet som man inte har en aning vad man ska tycka om för man känner dem inte.

Vad pratar man om då? Där på kalaset... där med glasstårtan och vinkaraffen och allt? Alla sitter där runt bordet och pratar om sina barn och sina jobb och allt det där vanliga, fast med lite större hämningar eftersom allt är så känsligt eftersom man känner till varandras liv, men aldrig egentligen pratat om det eller lärt känna varandra.

Det känns inte som att alla är sig själva. Inte jag i alla fall. Man är inte samma person riktigt som när man är tillsammans med sina vänner och andra bekanta. Jag sitter där och är någons kusin eller någons systerdotter eller någons barnbarn och undrar lite vem de egentligen tror att jag är?? Alla tar för givet att: "Jamen vi känner ju varandra! Vi är ju släkt." Men ingen frågar. Ingen vet. Ingen bryr sig egentligen särskilt mycket.