Jag lyssnade på radio idag och hon den där Hanna som pratar i P3 svarade på frågor om feminism. Spännande! Lines öron blir genast dubbelt så stora. Det är intressant att höra hur människor tänker. Jag känner en önskan att lära mig mer och en längtan att förstå.

Hur som helst så sa Hanna något om att det är jobbigt att driva kampen för jämställdhet. Det krävs mycket mod och engagemang för att bryta gamla mönster. Så tycker man att det är besvärligt att behöva använda ordet feminist så är man nog inte redo för kampen heller.

Det ligger något i det...

De största bakåtsträvarna i jämställdhetskampen är inte de gamla damerna som själva erkänner att de inte är uppväxta med jämställdhetstänket. Nej,jag tycker nog att det är de som ser sig som moderna människor för jämlikhet men ändå när det gäller inte vågar stå för sina ord och våga förlika sig med sina medmänniskor som för kampen på allvar. Istället väljer man att nedvärdera den.

Vad är det som skrämmer så mycket? Att vi efter att feministjävlarna och rödstrumporna fått bestämma ska få välja själva vem vi vill vara? Att vi ska bli för lika? Att det ska bli någon slags anarki i könsordningen och världen ska gå under?

Eller är det att vi kan bli för olika som är problemet? Det kan ligga något i det också faktiskt. Jag bara undrar... Det kan nog vara en skrämmande tanke för att våra många val ställer högre och högre krav på varje individ att fundera över vem man är och vem man vill vara? Kan vi dra det så långt eller går jag till överdrift nu? =)

Nu är det sovdags. Imorgon ska jag till Skövde för att se vart jag ska bo. Vansinnigt spännande!

Kos og klem...