Helt klart smärtsamt, nästan lite pinsamt men ganska underhållande på något vis.

Det händer att man har trötta dagar. Dagar då man stigit upp 04.50 och jobbat tolv timmar. Dagar då man är arg och bitter. Man går med en olustig känsla i magen hela dagen för att man drömt att man var döende. Man är obefogat  arg och irriterad över saker man inte kan kontrollera. Plötsligt när man kommer hem så gråter man för att det är fel på frysen och glassen har smält. Man gråter för att Heroes hackar när man ska titta på det. Man gåter för att ingen frågar hur man mår. Man gråter för att någon tillslut frågar hur man mår. Man kan lätt tro att man är en vek jävel helt enkelt.

Men det är inte sant. Det är inte den man är egentligen. För sen har man andra dagar, när allt känns bra och man är coolast i världen och kan och orkar hur mycket som helst. Man förvånas över sin styrka och skrattar ångesten i ansiktet. Man löser ett svårt problem och känner sig jävligt nöjd. Man kan helt utan vidare komma på hur allting hänger ihop. Stegen känns lätta och ljud och dofter påminner om fina stunder. Det finns många sådana dagar. Det är bara inte idag.

Här kommer några av de hundratals bilder vi har från Italien. Ändå tror jag aldrig att ett foto kan återge känslan som allt det vackra gav i magen. Vi såg berg och dalar, vinodlingar, solrosfält och olivlundar, gårdar och gamla hus, svindlande stora byggnader och minimala gränder. I regn och åska. I sol och hetta. Deras arkitektur och lanskap är fantastiska!


Simma på hög höjd.











Ingången till Saint Peters Basilika.





Utsikten från vårt hotellfönster i Perugia.





Lago Trasimeno.





Marmorbrott i Cararra.





Högt upp i bergen i Massa.










Vinodlingar i Greve in Chianti.










Utsikten från vårt hotellrum i Panzano in Chianti.





Den underbara vingården Poggio Asciutto.

Vi var på ännu ett studiebesök idag. Fantastiska miljöer och mycket inspiration. Många samtal om pedagogiska miljöer, förhållningssätt, sinnliga intryck, inspiration och lärande. Nu längtar jag tills barnen kommer på måndag!










Förresten så verkar jag ha hittat ett par olika varianter på lösningar för ljudknappar. Nu inväntar vi bara ekonomiska besked.

Jag har funderat och funderat hur det ska gå att lösa och vem jag ska kontakta. Mailat och ringt olika ställen utan svar. Den som kommer på en lösning på problemet är värd ett pris!

Jag vill ha knappar utmed en vägg som barnen på förskolan ska kunna trycka på för att höra ett ljud. Som det finns ibland på muséer. Det kan vara ett fågelljud, någon som säger något, en låt eller bara ett pip. Vi ska kunna ändra detta efter vilket tema vi jobbar med. Vem kan göra sådant? Vad behövs? En knapp kopplat till en högtalare och ett ljudkort som kan spela upp olika mp3-filer? En knapp kopplat till vår dator? En ringklocka där man kan ändra ljudet? Hur gör man? Hjälp!

Jag har tänkt på en sak...

Det är lätt att luras att tro att andra har grönt gräs på sin sida utan att ens behöva vattna. Men så är det inte. Gräset är varken grönare eller lättare att sköta. Folk kämpar på med sina egna problem och vill gärna att det ska synas hur himla fint man gjort det för sig när man lyckats bekämpa ohyran eller torkan.
Man har all rätt att vara stolt och nöjd med vad man har. Inget fel med det så länge man också kan visa samma respekt för andras arbete.

Därför vill jag nu lyfta på hatten för alla mina fina vänner som har kämpat sig igenom sådana otroliga fighter och kommit ut starkare, klokare och mer ödmjuka inför världens svårigheter. Ni är bra!

Italiensk mat var kanske inte riktigt vad jag hoppats på. Jag är ju inte överförtjust i de där mögliga korvarna och torkade ruttna skinkorna som de har. Men jag tänkte att säkert så finns det mycket annat gott att äta i Italien eftersom det pratas så gott om deras matkultur.

Nja... besvikelsen var ganska stor faktiskt. Visst, de har mycket pizza och pasta som förstås är gott och förrätterna - bruchettan och oliverna var i allmänhet goda. Men det äter jag ju hemma också, minst lika gott. Jag menar det är inte så svårt att slänga på en tomatskiva och en mozarellabit på en macka, öppna en burk oliver, hälla en burk krossade tomater över lite spaghetti eller att gå till närmaste pizzeria och beställa en mozarellapizza med någon god fyllning. Inget särskilt med andra ord.

Det var ganska gott, men hallå. Lite mer förväntar jag mig när jag åkt till Italien, betalar dyra pengar för min middag och förväntar mig solens mat!

Vi provade förstås annat också. Tryffeln var spännande till en början men jag ledsnade ganska snabbt på den eftersom det är en ganska speciell smak och sedan var jag inte sugen mer på det på hela resan. Köttet var okryddat och senigt och det var alltför sparsmakat med sås och tillbehör. Salladerna var fräscha men enkla - en grönsallad var just gröna salladsblad och ingenting annat. Brödet smakade papper, samma torra och smaklösa bitar på alla ställen. Fisken, skaldjuren och kycklingen var torrare än sahara, oftast brända och smakade bara citron och på vissa ställen täckta i någon slags fiskpinne-panering.

För övrigt så var det allmäna bemötandet på restaurangerna under all kritik. Fula pappersdukar, plastblommor, servitriser som inte verkade kunna le och en allmän känsla av att de inte trivdes med turister.

Förmodligen har jag missat något eller är okunnig i vad som är bra mat för det Italienska köket som vi mötte imponerade inte särskilt på mig. Däremot fanns det annat som var helt fantastiskt i Italien! Mer om det en annan gång...

Aldrig har jag knäckt ett tvilling-ägg, alltså ett ägg med två gulor... förrän den här månaden då det hänt två gånger! Jag blev lika förvånad båda gångerna och tycker att det är ett mycket intressant fenomen!