Senaste månadens mest spelade låtar:

Glasvegas - It's my own cheating heart that makes me cry
Glasvegas - Geraldine
Glasvegas - Daddys gone


Ja, jag har fullständigt snöat in på Glasvegas. Musik som skapar lycka. En slags kärlek.

Oroligheter på västfronten. Hela tiden oroligheter. Ska lugnet någonsin infinna sig i vindpiskade Göteborg?

Imorgon väntar en heldag på jobbet med en klass som jag aldrig haft innan, med ett ämne jag inte känner att jag har någon idéer för att genomföra, med en chef på besök som ska inspektera varje ord, varje rörelse. Jag är rädd och har slut på inspiration. Det bådar inte gott. Jag som ville göra ett bra intryck.

Plugget går trögt dessutom. Försöker säga till mig själv att "kom igen nu Line, sitt inte här och slöa och skriv blogg när du har så mycket att göra med skola och planering inför jobbet, gör något, vad som helst!!"... men inspirationen är som bortblåst. Ingenting kommer in, ingenting kommer ut.
Sitter och glor på skärmen där jag ska skriva ett inlägg om Joseph Petraglias syn på autenticitet i undervisningen och känner mig helt tom. Har ingenting att klokt säga i ämnet. Känner mig korkad. Då kryper den på, smyger sig in och bygger bo i mina tankar... uppgivenheten. Jag vill ge upp. Jag slutar tänka på vad jag ska skriva och istället försöker hitta ursäkter för att ta mig ur det helt och hållet. Försöker hitta ursäkter. Kanske jag är lite korkad ändå? Kanske jag inte ens vill skriva något? Kanske jag har blivit lite sjuk... eller åtminstone lite deprimerad... kanske jag inte kan skriva något idag för jag har plötsligt åkt på någon slags höstdepressionen som bara gör mig trött och godissugen och absolut handlingsförlamad.

Nej, det är ljug. Jag har inte åkt på någon höstdepression. Ingen sjukdom heller. Har bara en finne på näsan, lite tandvärk och en slö attityd. Och jag ska inte ge upp. Måste sluta tycka synd om mig själv.

Jag har hittat ett nygammalt intresse. Vi var på kroki igår på KV konstskola och tecknade av en kvinna där hon stod i olika poser. Skoj tyckte både jag och Janne även om jag misstänker att han nog i efterhand funderade allra mest på själva nakenheten hos modellen. =) Själv föll jag nog mest för själva grejen att öva sig i att teckna människor i ett rasande tempo. Det är ju svårt men jag insåg att jag kan bli bättre! Ibland ser det ut som skit och ibland får jag till det något sånär.
Hon stod i en pose i 1, 3, 5 eller 10 minuter innan hon bytte till en ny. 1-minutarna var svåra att hinna med på. Men nästa gång gör vi nya försök. Detta är mina teckningar från gårdagen:

Har letat i minnet efter ögonblicket när det slutade. När det började. Letat efter ett tecken. Efter min roll i er saga. Har bara sett allas fina, tomma kamp om uppmärksamhet, eget utrymme och att visa sig duktig. Hur kommer det sig att skönhet, skuld, grupperingar och framgång alltid vinner över äkthet, gemenskap, frihet och öppenhet? Ser ni inte att de som ni kallar era hjältar inte respekterar er? Jag slutar leta efter ett svar och börjar skriva min egen saga.

Vem har lurat alla barnen? Det här är inte allt som finns. Det finns mer. Det är vi som bestämmer.

Lets step out of it! =)

I fredags var det kulturnatta här i Göteborg och jag och Janne hade som grundtanke att gå och måla på keramik, att titta på stjärnor på observatoriet och att besöka Änggårdens koloniområde. Men efter vissa överläggningar om tiden och avgiften så tyckte vi att vi kunde gå på de grejerna någon annan kväll. Så tillslut beslöt vi oss för att gå på brottarkroki och origamivikning istället på stadsbiblioteket.

Jag blev mycket inspirerad av krokin och kollade upp hur, när och vart man kan få mer av det. Onsdagar på KV konstskola är det öppet för allmänheten till en blygsam avgift enligt en folder jag hittade. Jag ska dit!
Det finns så mycket man kan göra. Det finns så mycket jag vill göra. Det sägs att man inte blir lyckligare av pengar, men nog skulle jag vara lite lyckligare om jag hade bara lite mer så att jag hade råd att göra mer saker. Men för det så behöver jag börja jobba igen. Ge mig ett schysst jobb så gör jag det.

Lite allmän info om min blogg:

Den här bloggen är till för mig enbart. Ni som inte accepterar det har inget här att göra. Av den anledningen tar jag alltid bort anonyma kommentarer då jag inte med säkerhet vet vem som ligger bakom dem. Jag har inte lösenordsskyddat min blogg på grund av att jag tror att den ibland innehåller sådant som andra kanske skulle kunna ha behållning av och det skulle bli ett projekt för mig att skicka lösenord till dem som skulle kunna tänkas vara intresserade. Eventuell negativ kritik kring det jag skrivit tar jag med glädje emot så länge de är välformulerade och presenterade som väl genomtänkt argumentation. Jag kan alltid lära mig något. Kommentarer från de som presenterar sig med namn och eventuell blogg- eller hemsideadress välkomnas varmt!

Ha en fin dag!

Ensam, bitter och trött. Ska det vara så? Hua.. Nej fifan. Inte längre.

Jag har världens vackraste coolaste och bästa vän som jag bor med och världens finaste systrar som jag kan prata med. Men man behöver fler vänner utanför familjen också. Såna som inte måste stå på ens sida men som gör det ändå. Även när man inte är perfekt.

Jag trodde jag var lyckligt lottad med en hel hög sådana men många av dem försvann mer eller mindre för ett tag sen och jag har nog först på senare tid börjat reflektera över att jag faktikt känner mig ensam och ganska arg och sårad. Kanske lite av de som inte hört av sig, inte haft tid eller lust eller ork fast jag åkt sjutton varv runt Sverige för deras skull. Men framför allt av de som glömt bort mig eller som svikit och rentav betett sig illa och gått någon annanstans när jag behövt dem.

Sånt händer i och för sig. Jag brukar inte vara sån som tjafsar om sånt. Jag är inte den sura typen. Jag brukar inte gnälla för att man glömmer att höras på ett tag eller för att man gör lite olika val vid olika tillfällen eller för att man gör misstag. Jag förlåter ofta. Man umgås olika mycket i perioder och alla har sina orsaker och man kan inte döma andra när man inte själv är så himla helylle alltid. För vem är det? Det står jag för. För jag lyckas inte ofta vara en skitbra kompis heller.

Men ändå måste jag säga att jag faktiskt inte tål hur mycket som helst. Jag kan ångra att jag förlåtit så mycket för att jag trott att jag förtjänat det. Låtit allt passera när jag borde sagt ifrån. Jag har känt mig oförtjänt av mycket som hänt den senaste tiden och varit ganska uppgiven i många situationer.
Jag har blivit less på att vara den som håller vänskap vid liv. Som måste tassa på tå för att duga. Som ska tänka mig för så att ingen blir sårad. Som kämpar för att få vara med och för att andra ska få vara med. Som går på alla fester och tillställningar jag erbjuds för att jag inte ska bli bortglömd... Fast jag helst av allt bara vill vara välkommen när som helst till någons kök för att dricka te och käka mackor och dela hemligheter och prata om sånt som gör oss bittra. Kanske göra upp små planer som man faktiskt genomför eller skratta åt gamla misstag. Att vara efterlängtad och omtyckt för den jag är.


Det känns faktiskt lite bättre nu. Jag har varit och hängt med Katarina ett par dagar och fått en dos av både trevlig Skövdefest som av "kompissnack" och ny hårfärg. Det behövdes. Snacket alltså. Kanske färgförändringen också.




Vi på Katarinas födelsedagsfest i lördags.