...som ett steg i mitt nya kreativa, skapande och organiserade liv! Jag kluddrade ihop en fantasifigur till min bok, ritade av en tjej ur en bok och sen ritade jag av min hand. Jag hade glömt att det var ganska kul att teckna.

I'm not ready to make nice,
I'm not ready to back down,
I'm still mad as hell
And I don't have time
To go round and round and round
It's too late to make it right
I probably wouldn't if I could

Nu ska jag försöka uppbringa energi nog att ta mig ut på krogen och leva så som jag hört att man borde.

Om ni var ett djur, vilket som helst, vilket skulle ni vara? Jag skulle vara delfin. Jag skulle simma runt och njuta av havet! Dessutom skulle alla människor älska mig och säga att jag var så smart och rolig och klappa händerna när jag gjorde ett hopp eller vinkade med fenan.

"Line här får du vin. Drink fast! Då blir du full. Det blir bra."

Så förbannat trött jag är på alla genomkorkade små jävla tjejer som inte har en aning om hur lurade de är. Jag försöker att inte vara en av dem...

Jag klarar mig bra med min soffa, min tekopp, min mat, mina tidningar, mina målargrejer, min bok, min musik, min dator och mitt liv. Jag vägrar vara någons accesoar eller bakgrundsmusik. Då kan ni leta någon annanstans!

Jag älskar att du är så stark och självständig och ändå är du liten och svag ibland och låter mig klappa på dig och ta hand om dig.

Visst kan jag vara ett gosedjur om jag sätter den sidan till men försök inte ta över min scen!

Jag ska berätta om en gång när jag var på sjukhuset för att jag blödde så mycket. Då sa läkaren: "Oj, vad du ser blek och sliten ut din stackare. Vilken förskräcklig otur! Ja det kan ju bli såhär ibland"

Otur?? Ja så kan man ju kalla det ditt jävla klantarsle! Hör du inte vad jag säger läkarjävel? Jag blöder ju ut allt jag har. Operera mig eller whatever and make it stop! Såhär kan man ju för fan inte gå och se ut!

Det visade sig att det inte bara var svårt att leva utan blod. Det var även svårt att leva utan hopp. Och utan hopp, ingen lust. Så! Vad fint det blev. Allt blev precis så tomt och kallt  och livlöst som mitt bleka ansikte.

Men nu är jag här igen. Åtefödd som vampyr som suger blodet ur alla skitar som försöker vara lite finare, lite visare, lite snyggare och lite häftigare. Föder på deras små lögnaktiga liv för min egen vinnings skull. Jag är numer nästan odödlig och skitstark! Ha!

Jämställdhet, engagemang, arbete, vänskap... allt går ut på vanligt sunt förnuft. Varför strävar alla efter att sätta krokben för varandra? Det kommer ingenting gott ur det. Man måste inte sänka någon annan för att visa att man själv är bra.

Jag strävar efter att kunna säga att jag är bra! "Jag är bra på de här sakerna och jag jobbar med de andra. Försök inte kapa av mig för att du ska kunna visa att du växt högre! Kan vi inte vara lika långa och tillsammans nå mycket högre?"

Idag var jag och tittade på min lillasysters sluta-nian-show. (Hon var galet cool by the way!) Det slog mig såhär efteråt att det är samma sak där. En show blir ingenting värd om man inte samarbetar. Musik, dans, sång, teknik... alla måste göra sitt bästa och bjuda på sig själva för att nå bästa resultat. Man måste låta alla göra det de gör bäst och uppmuntra varandra för de goda egenskaperna. Tillåt varandra att sticka ut och få visa upp sig för nästa gång är det du som står i rampljuset och får beröm!

Så vad jag vill säga är precis vad en god vän till mig stack ut hakan och sa i helgen: "Alla är lika mycket värda!" Och med det menar jag inte att vi alla måsta vara lika bra på allt! Ge era medmänniskor lite utrymme.

Jag önskar att alla hade samma rättigheter och möjligheter att utveckla sina egna förmågor skyddade från förutfattade meningar och kulturmönster. Men visst får man får bita sig i läppen dagligen för att inte säga fel saker. Det är svårt. Men tänk på det här och kom ihåg att le så blir det kanske lite lättare:

Alla dessa killar överallt med sina stora egon! De är många som sitter i sin egen värld av bitterhet, förväntar sig att vi ska dansa efter deras pipa samtidigt som de tycker allmänt synd om sig själva medan jag undrar hur i helvete allt blev så invecklat?

En person får stå som praktexempel för denna oerhört vanliga och ynkliga egenskap. Han sitter där och vantrivs så in i helvete med sitt liv utan att ens försöka gå vidare. Vad väntar han på? Massor av tid och lust går till spillo på grund av hans velande, utdragna och svåra beteende. Det resulterar förstås i sårade känslor överallt: flickvännen, den andra tjejen, kompisen som hamnade mellan och alla vi andra som får se på eländet. Och vem är det mest synd om i hans värld? Honom själv förstås!

Han ser inte att allt hänger på honom! Han förstår inte att det bara är han själv som kan göra något åt alltihop. Han är alltför självupptagen för att se att alla runtomkring lider av att han aldrig vågar stå för sina känslor. Nej, han bemödar sig inte att göra något åt situationen annat än att sitta där och skriva blogg om hur jävla tragiskt hans liv är.

Sluta stirra på kakan och börja äta den nångång! Jag orkar inte se dig sitta där och sukta längre!

Om du gör som du känner är det klart att det också blir helt fel titt som tätt men då har du i alla fall varit ärlig mot dig själv och försökt och kämpat och vågat. Sitt inte där och försök spela djup och fin bara för att du är för rädd för att ändra på gamla mönster. Har vi inte lärt oss vid det här laget att ingenting blir ju ändå som man tänkt sig?

Jag börjar acceptera att vi bara kommer att finnas en kort tid på den här jorden så det är bäst att passa på att leva!

Haha! Nu lär jag barnen att spela piano! Ibland känner jag mig inspirerad. Barnen tyckte att det var jättekul!

Nu ska jag iväg och dricka vin och försöka orka med en utekväll... Det blir nog kul när man kommit igång lite. :-)

Du kanske inte tror på mig... Men under min något disträa och förvirrade framtoning så döljer sig en människa som är engagerad och känner och vill och kan och ägnar timmar varje dag åt att fundera över varför vi egentligen gör som vi gör.




Come in, come in
Come into my world I've got to show
Show show you

Jag fick svar på mitt mail! Han har sett mig.

Allt jag hört honom säga är så genomtänkt och fantastiskt! Det låter så enkelt och kärleksfullt. Han är en grym inspiration.

Man sitter på släktkalas och så undrar man lite vad det är för galen samling människor som hamnat tillsammans. Man har ju inte fått välja sin släkt. Mormor och mostrar och kusiner och systrar och allihop. Ingen av dem har man fått välja och de flesta var det hundra år sen man träffade.
Vissa tycker man om, andra tycker man inte fullt så mycket om och så finns det ett helt gäng människor vid bordet som man inte har en aning vad man ska tycka om för man känner dem inte.

Vad pratar man om då? Där på kalaset... där med glasstårtan och vinkaraffen och allt? Alla sitter där runt bordet och pratar om sina barn och sina jobb och allt det där vanliga, fast med lite större hämningar eftersom allt är så känsligt eftersom man känner till varandras liv, men aldrig egentligen pratat om det eller lärt känna varandra.

Det känns inte som att alla är sig själva. Inte jag i alla fall. Man är inte samma person riktigt som när man är tillsammans med sina vänner och andra bekanta. Jag sitter där och är någons kusin eller någons systerdotter eller någons barnbarn och undrar lite vem de egentligen tror att jag är?? Alla tar för givet att: "Jamen vi känner ju varandra! Vi är ju släkt." Men ingen frågar. Ingen vet. Ingen bryr sig egentligen särskilt mycket.

"I am the rain that's coming down on you
That you shielded yourself from with a roof
I have the fire burning desperately but you're controlling me
Release me
Release me"


I mp3-spelaren just nu:

Regina Spector - Fidelity
Laura Sweden - Release me
Dropkick Murphys - I'm shipping up to boston
Timo Räisinen - Let's kill ourselfes a son
Hello Saferide - Loneliness is beter when you're not alone



Tiden har gått, såren har läkts, men ärren har förändrat mig
Jag önskar att få ha mig själv kvar när allt är slut...
Jag vill bara leva för det jag tror på och slippa låta mig begränsas av det som tidigare dragit ner mig.