Det var länge sedan och känns lite konstigt men här kommer ändå en liten dikt... eller berättelse... eller vad man vill kalla det. Någon form av avtryck.. uttryck... tryckt känsla...

Jag piskar mina hästar framåt.
Horisonten skapar mina förväntningar.
Färger och dofter får visa vägen.
Men jag stannar, vänder tittar bakåt.
Undrar hur jag hamnade här?

Halkar i leran och ligger kvar.
Kall luft och fuktig jord.
Njuter en kort stund på botten.
Lämnar marken med en souvenir.
Går dit magkänslan säger till mig nu.

Lämnar aldrig sorgen helt.
Finner alltid glädjen någonstans.
Om du vore i mitt huvud...
Så fick jag visa vad jag känner när du inte ser.
Hur jag ger vad jag vill ha.

Jag botar ensamhet med samtal.
Det finns inre rum att finna i en ytlig värld.
Jag provar nya vägar och lämnar nya spår.
Inget tydligt mål men så mycket att möta.
Livet är för stort för oss att leva rätt.

-Den första pannkakan blev inte så bra...
-Nä den brukar inte bli det...
-Jag är mätt.
-Jag också.
-Vi delar.
-Javisst.
-Den är lite tjock och degig.
-Ja lite speciellt smakar den... men den duger.
-Det är inget fel med att vara speciell.
-Nä det är inget fel med att vara tjock och degig.
-Hihi.