Jag hade ju bestämt mig för att vara hemma på semestern för en gångs skull men nu sitter jag här på tåget ändå. Flänger och far. Österut, västerut, norrut, söderut. Öland, Enköping, Stockholm, Ulricehamn, Italien. Mycket planer, lite tid. Men det är mer avslappnat än tidigare och en del tid har ändå hunnit spenderats hemma i Göteborg.

Jag har problem med avstånd. Jag gillar inte att resa. Jag gillar att vara på olika plaser men inte att resa. Det är ett onödigt ont för att få träffa nära och kära och uppleva saker.

SJ meddelar att de har stopp i en signal. Jag tror jag tar fram semesterläsningen: Kajsa Ingemarsson, Bara vanligt vatten.




Ses snart kära systrar!

Jag har suttit här och funderat över hur jag kan banta ner packlistan inför Italien men det börjar ta stopp nu och jag ser den som någorlunda färdig.


Kläder
Bikini
Baddräkt
Shorts
T-shirts
Lång t-shirt
Linnen
Kjol
Trosor
Strumpor
BH
Sport-BH
Jeans
Tunn långärmad tröja
Keps
Regnjacka

Skor
Promenadskor
Flipflop

Hygien
Tandborste, tandkräm
Deo
Parfym
Smink
Nagelsax
Pincett
Hårborste, kam
Bodylotion, solskydd, schampoo, balsam och tvål i små flaskor
Nagellack, remover
Rakhyvel, rakgel
Linser, linsvätska, behållare
Glasögon
Handduk
Alvedon
Skavsårsplåster
Vanliga plåster
Öronproppar

Accessoarer
Hårnålar
Armband
Solglasögon
Klocka

Väskor
Stora ryggsäcken
Handbagageväska i plast
Liten handväska

Övrigt
Pass
Flygbiljett
Körkort
Visakort
Försäkringsbevis
Lonely planet
Kamera, väska, laddare, objektiv
Euro (startkassa)
Swedbankdosa
Mobiltelefon, laddare, headset
Åksjukeband
Penna
Litet anteckningsblock
Den här packlistan

Nu har jag hunnit ha semester i en vecka och den veckan har utan omskrivningar varit helt underbar!

Det började med sol, sjöbad, grillning och fest med vänner hemma i Göteborg, för att sedan öka tempot för två heldagar på Liseberg med karusellskrik, mat, glass, Lotta, musik och allt galet virrvarr som det innebar.

Efter det väntade några dagar i det totala lugnet och friden i Kalmar och på Öland med Katarinas familj. Vila, läsa och bada i havet. Njuta av naturen, lantlivet, badtunnan, djuren och all god mat. Bortskämd som en mindre kunglighet kände jag mig allt!

Välkommen till världen Stellan!

Tänk att du äntligen är här. Du tog tid på dig att komma hit, men du behöver inte vara rädd. Det är en otroligt vacker värld du har kommit till! Än så länge har du bara sett världen inne på förlossningen men vänta du bara... det finns så mycket att uppleva och se och känna. Människor, kultur och horisonter... Det kan vara riktigt skrämmande och svårt här ibland förstås men du kommer att ha många människor omkring dig som kommer att älska dig oavsett vad som händer och det kan göra allt lite lättare. Titta på och prata med människor du möter för ni kommer att lära med varandra. Tro på att du kan och kom ihåg att det är aldrig för sent att ändra något som inte känns helt bra.

Hoppas vi ses snart!
Puss på lilla kinden!
/Moster Line

Möte nummer 1
Igår på spårvagnen började en gammal dam prata med mig. Hon började med att fråga mig vad klockan var. Sedan började hon gråta. Sedan var det som att öppna en kran. Hon fortsatte prata och skratta och gråta och fråga mig saker om vartannat. Det forsade ur henne.
Den gamla damen: Min granne har två hundar. Gråt gråt. Har du några djur? Känner du till den gitarristen? Gråt gråt. Det är min grannes bror men jag har aldrig träffat honom. Skratt skratt. Gråt gråt. Vad jobbar du med? Vart kommer du ifrån? Har du haft en undulat någon gång? Fåglar är fina djur. Skratt skratt. Gråt gråt.

Hon var så liten och gammal och ledsen. Hon såg lite gladare ut när hon klev av och önskade mig lycka till. Kanske hon behvöde få ut något. Kanske hjälpte jag lite lite bara genom att sitta där och höra på henne.

Möte nummer 2
Senare när jag var på bussen på väg tillbaka satte sig en liten överblonderad fjortis med blommig kjol och sorgset ansikte mittemot mig. "Ibland vill man bara dö" sa hon som rakt ut i luften. Hennes kompis kom efter och satte sig och gav henne en kram. Sen satt de tysta resten av resan. Jag ville säga: Du ska inte vilja dö. Du har ju knappt ens hunnit leva än. Det kommer att bli bättre. Men jag sa inget förstås. Undrade bara vad hon tänkte.

Möte nummer 3
När de klivit av kom två nya fjortisar och satte sig på samma plats.
Tjejen: Vart köper man ett par rosa arbetsbyxor?
Kompisen: *suckar* Jag vet inte. Vad ska du med det till?
Tjejen: Jag ska bygga en veranda i sommar.
Kompisen: *himlar med ögonen* Vaddå? Ska du? Du kan väl inte göra sånt.
Tjejen: Jo jag ska få en skruvdragare av pappa.
Kompisen: Ja men du kan ju inte veta hur man gör. *suckar och tittar nedlåtande på tjejen* Du kan väl inte slå i en spik ens?
Tjejen: Nja, jo. Jag vet inte. Jag kan ju försöka. Pappa hjälper mig ju.
Kompisen: *suckar igen och skakar på huvudet*

Jag ville säga något. Jag ville säga: Klart du kan bygga en veranda! Klart du ska försöka! Det kommer bli jättebra och säkert roligt. Och sedan kommer du kunna. Ingen kan innan man försökt. Du kommer bli skitbra och cool med dina rosa arbetsbyxor och din skruvdragare! Du kan om du vill! Men jag var tyst. Sa inget. Skit också.

Efter att de satt tysta en stund säger tjejen: Du är jättefin med oplattat hår.
Kompisen: *skuter ut underläppen och skakar på huvudet och suckar*

Jag ville säga: Jo du har visst skitfint hår. Du behöver inte platta det för att duga. Du är söt som socker men har en jävligt tråkig attityd. Du kanske också skulle prova att bygga en veranda istället för att platta håret. Man jag sa inget igen. Skit också.


Människor är intressanta.

Jag reagerade på det där idag. Huvudet på spiken. Det är där vi alla så lätt fastnar. I våra roller. Klämda mellan skulden och lusten, det fina och det fula. Med ångesten nafsandes i hälarna.

Men jag vill inte gå dit! Jag söker mig aktivt till dem som tar mig bort från det där. Som hjälper mig att se verkligheten.

 

Kom kom kom ut nu i världens nästa stora under...

Jag har börjat se första säsongen av Heroes och har kommit till avsnitt 20. Bättre sent än aldrig. Min bedömning är att jag gillar serien. Den är väldigt spännande och ganska rolig.

Mitt betyg: 8 av 13 (för att använda Tompas ultimata bedömningssystem).

Det är ett bra betyg för att vara jag tror jag. Jag är ofta ganska snål i min bedömning eftersom jag i de allra flesta fall väljer att sitta och reflektera över verkligheten framför att fly från den i serier, film och böcker. Däremot behöver man ju input för att inspirera och utmana sin egen kreativitet och tankeverksamhet.

Vilken superkraft skulle du välja om du fick möjligheten? Jag skulle nog välja Hiros förmåga att stoppa och resa i tiden.