Möte nummer 1
Igår på spårvagnen började en gammal dam prata med mig. Hon började med att fråga mig vad klockan var. Sedan började hon gråta. Sedan var det som att öppna en kran. Hon fortsatte prata och skratta och gråta och fråga mig saker om vartannat. Det forsade ur henne.
Den gamla damen: Min granne har två hundar. Gråt gråt. Har du några djur? Känner du till den gitarristen? Gråt gråt. Det är min grannes bror men jag har aldrig träffat honom. Skratt skratt. Gråt gråt. Vad jobbar du med? Vart kommer du ifrån? Har du haft en undulat någon gång? Fåglar är fina djur. Skratt skratt. Gråt gråt.

Hon var så liten och gammal och ledsen. Hon såg lite gladare ut när hon klev av och önskade mig lycka till. Kanske hon behvöde få ut något. Kanske hjälpte jag lite lite bara genom att sitta där och höra på henne.

Möte nummer 2
Senare när jag var på bussen på väg tillbaka satte sig en liten överblonderad fjortis med blommig kjol och sorgset ansikte mittemot mig. "Ibland vill man bara dö" sa hon som rakt ut i luften. Hennes kompis kom efter och satte sig och gav henne en kram. Sen satt de tysta resten av resan. Jag ville säga: Du ska inte vilja dö. Du har ju knappt ens hunnit leva än. Det kommer att bli bättre. Men jag sa inget förstås. Undrade bara vad hon tänkte.

Möte nummer 3
När de klivit av kom två nya fjortisar och satte sig på samma plats.
Tjejen: Vart köper man ett par rosa arbetsbyxor?
Kompisen: *suckar* Jag vet inte. Vad ska du med det till?
Tjejen: Jag ska bygga en veranda i sommar.
Kompisen: *himlar med ögonen* Vaddå? Ska du? Du kan väl inte göra sånt.
Tjejen: Jo jag ska få en skruvdragare av pappa.
Kompisen: Ja men du kan ju inte veta hur man gör. *suckar och tittar nedlåtande på tjejen* Du kan väl inte slå i en spik ens?
Tjejen: Nja, jo. Jag vet inte. Jag kan ju försöka. Pappa hjälper mig ju.
Kompisen: *suckar igen och skakar på huvudet*

Jag ville säga något. Jag ville säga: Klart du kan bygga en veranda! Klart du ska försöka! Det kommer bli jättebra och säkert roligt. Och sedan kommer du kunna. Ingen kan innan man försökt. Du kommer bli skitbra och cool med dina rosa arbetsbyxor och din skruvdragare! Du kan om du vill! Men jag var tyst. Sa inget. Skit också.

Efter att de satt tysta en stund säger tjejen: Du är jättefin med oplattat hår.
Kompisen: *skuter ut underläppen och skakar på huvudet och suckar*

Jag ville säga: Jo du har visst skitfint hår. Du behöver inte platta det för att duga. Du är söt som socker men har en jävligt tråkig attityd. Du kanske också skulle prova att bygga en veranda istället för att platta håret. Man jag sa inget igen. Skit också.


Människor är intressanta.