Jag har känslan av att jag egentligen borde göra något...

Det händer att man har trötta dagar. Dagar då man stigit upp 04.50 och jobbat tolv timmar. Dagar då man är arg och bitter. Man går med en olustig känsla i magen hela dagen för att man drömt att man var döende. Man är obefogat  arg och irriterad över saker man inte kan kontrollera. Plötsligt när man kommer hem så gråter man för att det är fel på frysen och glassen har smält. Man gråter för att Heroes hackar när man ska titta på det. Man gåter för att ingen frågar hur man mår. Man gråter för att någon tillslut frågar hur man mår. Man kan lätt tro att man är en vek jävel helt enkelt.

Men det är inte sant. Det är inte den man är egentligen. För sen har man andra dagar, när allt känns bra och man är coolast i världen och kan och orkar hur mycket som helst. Man förvånas över sin styrka och skrattar ångesten i ansiktet. Man löser ett svårt problem och känner sig jävligt nöjd. Man kan helt utan vidare komma på hur allting hänger ihop. Stegen känns lätta och ljud och dofter påminner om fina stunder. Det finns många sådana dagar. Det är bara inte idag.

Jag har tänkt på en sak...

Det är lätt att luras att tro att andra har grönt gräs på sin sida utan att ens behöva vattna. Men så är det inte. Gräset är varken grönare eller lättare att sköta. Folk kämpar på med sina egna problem och vill gärna att det ska synas hur himla fint man gjort det för sig när man lyckats bekämpa ohyran eller torkan.
Man har all rätt att vara stolt och nöjd med vad man har. Inget fel med det så länge man också kan visa samma respekt för andras arbete.

Därför vill jag nu lyfta på hatten för alla mina fina vänner som har kämpat sig igenom sådana otroliga fighter och kommit ut starkare, klokare och mer ödmjuka inför världens svårigheter. Ni är bra!

Aldrig har jag knäckt ett tvilling-ägg, alltså ett ägg med två gulor... förrän den här månaden då det hänt två gånger! Jag blev lika förvånad båda gångerna och tycker att det är ett mycket intressant fenomen!

Möte nummer 1
Igår på spårvagnen började en gammal dam prata med mig. Hon började med att fråga mig vad klockan var. Sedan började hon gråta. Sedan var det som att öppna en kran. Hon fortsatte prata och skratta och gråta och fråga mig saker om vartannat. Det forsade ur henne.
Den gamla damen: Min granne har två hundar. Gråt gråt. Har du några djur? Känner du till den gitarristen? Gråt gråt. Det är min grannes bror men jag har aldrig träffat honom. Skratt skratt. Gråt gråt. Vad jobbar du med? Vart kommer du ifrån? Har du haft en undulat någon gång? Fåglar är fina djur. Skratt skratt. Gråt gråt.

Hon var så liten och gammal och ledsen. Hon såg lite gladare ut när hon klev av och önskade mig lycka till. Kanske hon behvöde få ut något. Kanske hjälpte jag lite lite bara genom att sitta där och höra på henne.

Möte nummer 2
Senare när jag var på bussen på väg tillbaka satte sig en liten överblonderad fjortis med blommig kjol och sorgset ansikte mittemot mig. "Ibland vill man bara dö" sa hon som rakt ut i luften. Hennes kompis kom efter och satte sig och gav henne en kram. Sen satt de tysta resten av resan. Jag ville säga: Du ska inte vilja dö. Du har ju knappt ens hunnit leva än. Det kommer att bli bättre. Men jag sa inget förstås. Undrade bara vad hon tänkte.

Möte nummer 3
När de klivit av kom två nya fjortisar och satte sig på samma plats.
Tjejen: Vart köper man ett par rosa arbetsbyxor?
Kompisen: *suckar* Jag vet inte. Vad ska du med det till?
Tjejen: Jag ska bygga en veranda i sommar.
Kompisen: *himlar med ögonen* Vaddå? Ska du? Du kan väl inte göra sånt.
Tjejen: Jo jag ska få en skruvdragare av pappa.
Kompisen: Ja men du kan ju inte veta hur man gör. *suckar och tittar nedlåtande på tjejen* Du kan väl inte slå i en spik ens?
Tjejen: Nja, jo. Jag vet inte. Jag kan ju försöka. Pappa hjälper mig ju.
Kompisen: *suckar igen och skakar på huvudet*

Jag ville säga något. Jag ville säga: Klart du kan bygga en veranda! Klart du ska försöka! Det kommer bli jättebra och säkert roligt. Och sedan kommer du kunna. Ingen kan innan man försökt. Du kommer bli skitbra och cool med dina rosa arbetsbyxor och din skruvdragare! Du kan om du vill! Men jag var tyst. Sa inget. Skit också.

Efter att de satt tysta en stund säger tjejen: Du är jättefin med oplattat hår.
Kompisen: *skuter ut underläppen och skakar på huvudet och suckar*

Jag ville säga: Jo du har visst skitfint hår. Du behöver inte platta det för att duga. Du är söt som socker men har en jävligt tråkig attityd. Du kanske också skulle prova att bygga en veranda istället för att platta håret. Man jag sa inget igen. Skit också.


Människor är intressanta.

Jag reagerade på det där idag. Huvudet på spiken. Det är där vi alla så lätt fastnar. I våra roller. Klämda mellan skulden och lusten, det fina och det fula. Med ångesten nafsandes i hälarna.

Men jag vill inte gå dit! Jag söker mig aktivt till dem som tar mig bort från det där. Som hjälper mig att se verkligheten.

...även fast man inte får. Man ska vara söt och glad. Tacksam och nöjd. Kvinnlig. Positiv. Alltid. Inte ful. Inte vara bitterfitta. Sluta vara arg. Allt är vackert.



Men tänk om det inte känns så just precis idag? Även om allt kanske blir fint och bra imorgon så kommer jag fortfarande gråta en tår för den här dagen. Och sen ska jag minnas den när de riktigt fina dagarna kommer. Först DÅ kan jag vara tacksam!

Förstår ni vad jag menar?

Man får inse när man inte uppskattas. Den energi man lagt ner i en relation spelar ingen roll för man kan inte ge just det som behövs. Det är ledsamt att inte känna sig betydelsefull, att inte kunna finnas på samma plan, att inte lyckas få gensvar.

Välj dina strider.

Efter en tid på olika planeter så kommer man förr eller senare till ett läge då det är dags att ge upp och retirera. Samtidigt är det skönt at veta att det finns andra som når fram, då inte jag gör det. Så nu är det dags för mig att stänga av. Även om det innebär att man förlorar något man värnat om länge.

Let it go.

Vissa dagar kan man känna sig lite nere och trött och sur. Vissa dagar känner man att det står en idiot och lurar vart man än går. Folk är ytliga och korkade och gör ont mot varandra så fort de får chansen. Världen är uppochnervänd och fel och det är läskigt att tänka på hur litet och obetydligt det verkliga verkar och hur stor plats det materiella får. Är vuxenmobbing den största nyheten? Är IPhone det viktigaste samtalsämnet? Är hängbröst den allvarligaste fienden? Är verklighetsflykt den bästa underhållningen? Alltid har det funnits och alltid kommer det finnas dagar när saker känns meningslösa och oerhört tråkiga.

Ändå i allt det där så kan jag känna ett lugn. Livet är på rätt spår och jag hittar många stunder att njuta i. Har aldrig känt mig så trygg och hemma. Göteborg is the place to be. Jobbet är inspirerande. Fritiden är innehållsrik. Kroppen är frisk. Kärleken är stark. Framtiden ser faktiskt ljusare ut än den någonsin gjort, för mig och för världen.

Jag har funderat mycket över begreppet identitet. Jag vill visa ett litet utdrag ur mitt seminarieinlägg om "identitet i praktiska gemenskaper" som visar hur jag menar:

"Det är intressant hur han jämför det individuella med det kollektiva och hur han problematiserar identitetsbegreppet som något mycket mer komplext än man ofta gör i vardagligt tal och som har gjort att jag blivit ganska negativt inställd till att använda begreppet som om det vore något fast. Man ska söka efter sin identitet. Man ska hitta den och sedan vet man vem man är. Detta säger jag blir en felaktig användning av begreppet.
Men ser man identitet så som Wenger beskriver som något format av individer i gemenskapen och hur det påverkar och påverkas av världen i och runt omkring gemenskaperna så tycker jag att begränsningarna för begreppet släpper och det blir mer användbart i praktiken.
Jag tycker att Wenger har sammanfattat denna poäng mycket bra när han skriver att våra identiteter är rika och komplexa för att de är producerade bland ett rikt och komplext antal relationer i en praktik (s. 162). Det är alltså inte så enkelt att ens identitet är kopplad till någon slags medfödd personlighet."

Det säger ganska mycket om min människosyn. Vi har så många möjligheter men spelar gärna en roll för att passa in i ett fack och för att förenkla för oss själva och andra. Vi begränsar våra val och utvecklingsmöjligheter av rädsla för att inte veta vem vi är. Det är bara ett bevis på trångsynthet som skapar fördomar, förutfattade meningar och skuld och skam när det vi trott på förändras.

Det är ofta kommentarer som "du har förändrats" eller "jag vet inte vem du är" har en negativ ton med avsikt att trycka ner och skapa förvirring, vilket är underligt eftersom förändring är en självklar del av livet.

Vad jag menar är att identiteten är en dynamisk process - inte en bestämd roll. Jag ser det som positivt att utvecklas och lära sig saker. Och med ny kunskap följer förändringar.

Jag hann inte säga hur otroligt bra hon var. Jag hann aldrig säga tack för allt. Jag hann aldrig fråga vad hon tyckte. Jag hade så mycket tid på mig men ändå hann jag inte. Jag vågade inte. Jag visste inte hur. Jag tänkte att jag skulle vänta lite. Jag visste inte när det skulle vara rätt tid. Jag visste inte när det skulle passa sig. Så plötsligt får jag höra att tiden är ute...

På något vis känner jag mig inte värdig att sörja henne... och ändå gör jag det.

Det är intressant med generaliseringar. Jag gör massor med generaliseringar hela tiden. Fördomar kanske man skule kunna kalla många av dem. Det intressanta är att de sällan stämmer ur vetenskaplig synvinkel, men nästan alltid ur egen synvinkel. Det är en slutsats baserad på personliga upplevelser och känslor. Ur min syn på verkligheten.

Det läste om en gammal Hinduisk liknelse där flera blinda människor fick känna på en elefant och alla beskrev den olika. Det roliga är att inget av deras beskrivningar är felaktig, eftersom alla beskrev sin upplevelse av sanningen, men hur ser egentligen den verkliga bilden av elefanten ut? Vilken vinkel är den sanna?

Man vill hitta en slutsats, ha en åsikt. Det viktiga att minnas, såväl för den som uttrycker den som för de som lyssnar, är att det är just en personlig åsikt (som i de flesta fall ska tas med en nypa salt) och ingen vetenskapligt grundad teori.

Jag vet att jag kan gnälla ganska mycket... och jag vet att man inte ska göra det i onödan...

Men när är det i onödan? Jag vet inte alltid när det är obefogat. I vilka situationer har man inte rätt att klaga? Ska man göra globala jämförelser så kan man väl säga att jag över huvud taget inte har rätt att klaga. Jag lever gott och har inga stora ekonomi- eller hälsoproblem. Men det finns andra problem i den värld som vi vanliga Svensson lever i.

Exempel 1: Om man har ont i magen, ska man då lida i det tysta eller säga som det är? Har man rätt att klaga ett visst antal gånger innan man uppnått en gränsnivå eller ska man hålla tyst om vad man känner? Eller är det helt enkelt ett befogat problem att gnälla över?

Exempel 2: Om man känner sig stressad över en situation som man egentligen tycker att man borde klara av, har man rätt att klaga då? Det kan vara en presentation eller en anställningsintervju som gör att man stressar upp sig över små detaljer kring vad man ska ha på sig, vad de ska tycka om fonten i ansökningsbrevet, om man ska hinna med bussen, om man kanske egentligen när man tänker efter inte ens vill ha jobbet men känner att man måste vara duktig...
Jag vet att oro kan göra att man inte hanterar situationer som man önskar. Helst hade man ju bara tagit det med ro och gått till intervjun med högburet huvud och gott självförtroende! Men om man inte kan det... Om pressen bara gör att man känner sig svag och liten och obetydlig och man plötsligt känner för att gråta över något så litet och obetydligt som en fettfläck på byxorna. Får man gråta då? Får man gråta så att någon hör eller ska man låtsas vara stark?

Ingen blir ju gladare över att höra någon som klagar över värk, oro, rädsla eller andra problem. Det förstår jag också. Men hur ska gnällspiken hantera det? Jag är inte bra på att hålla käft när skon klämmer någonstans.

Ibland kommer som ett slags stort svart mörker över en. Det börjar bara som ett litet, litet sting av obehag någonstans i magen. Någon säger fel sak. Plötsligt blir små problem stora. Skuld, oduglighet och andra känslor svallar över och man är så arg och trött, världen är så hemsk och allt i livet så svårt. Kroppen värker på utsidan och insidan. Detta fenomen kallas PMS och är ganska ocoolt.

Allt går runt. Man gör om samma misstag om och om och om igen. Bara på olika sätt. Man skär sig i fingret. Nästa gång håller man kniven på ett annat sätt men lik förbannat skär man sig igen en vacker dag. Man byter ställning igen och övar in en bra teknik. Det går bra ett tag, men dagen kommer aldrig då du tryggt kan säga att du aldrig någonsin kommer göra dig illa på en kniv igen!



Tänk på det.

Nej, nu är jag allt lite trött. Jag har hostat mig igenom lite för många nätter och oroat mig igenom lite för många dagar. Jag mår illa av stanken för att avloppet har pajat i hela huset. Jag har ont i huvudet av den konstant bankande, tjutande, grävande, sågande och fruktansvärt irriterande byggarbetsplatsen utanför fönstret till följd av detta avloppskaos. Jag längtar faktiskt tillbaka till jobbet så man får lite lugn och ro.


Utanför huvudet: Surr, mrrrrrr, iiiiiiiihhh, bbbrrrööö, klongklonk, wwwiiiooonnngggg...
Inne i huvudet: Inga pengar, ringa skola, bilen trasig, parkering borta, ringa banken, ringa läkaren, ringa lärarförbundet,  ringa skattemyndigheten, äta mat, hitta lägenhet, byta jobb-tider, söka jobb, flytta grejer, maila hyresvärd, hitta städgrejer, tvättstuga trasig, hyra ut lägenhet, köpa mat, komma i tid, vara snäll, komma ihåg allt...... vill komma in på utbildningen!!!!!!


Kan man få ta en paus nån gång eller? Låta saker lösa sig av sig själva kanske? Det finns så mycket underbart här i livet, men som aldrig kommer självklart eller gratis. Ibland vill man bara ha lite vanligt flyt i vardagen. Hitta ett tempo och ett liv som man kan känna sig nöjd med.

Man kan jämföra det med att köpa skor. Du får syn på ett par snygga skor. Sådär. Då är det väl bara att ta på sig dem och gå och njuta av dem resten av sommaren?

Nejnejnejnejeee.... Trodde du va?? Du måste ta hänsyn till om de kommer matcha dina kläder, om de är för dyra, om de finns din storlek, om du kommer få skavsår av dem eller om de kanske är gjorda av ett material som inte håller för att råka trampa snett i en vattenpöl.
Det finns så mycket som kan gå fel och du måste tänka på ALLT. Annars kan du ge dig fan på att efteråt står du där och mår dåligt på grund av ditt impulsiva och bekymmerslösa handlande. Utan skor och utan pengar och med ömma fötter.

Ska vi behöva ha det så? Leva med den ständiga frågan: Vad gör jag om det här inte går vägen.....?

Ja, vi har nog en del att lära av Örebroarna: "Ujujujj... dä häär går aaldri..."
Eller varför inte dalmasarna: "Va bliide' för skiit ida' då?"


Slutligen: Tacka gudarna för choklad som är en enkel, men tyvärr lite för kortvarig tröst i mens-tider.

It's growing stronger every day. I can't think. Way too captivated by how his hair curls by the ears and the sparkling life in his eyes. Way to busy enjoying the lingering warmth from his kiss in my neck.

All the time I find myself surprised and fascinated by how calm, positive and confident he seemes in every situation, how natural he engage in everything, how wise he speaks, how intense he listens, how easily he understands me and how selflessly he gives and gives and gives...

Jag hatar att allt ska kuka ur hela tiden. Jag är trött. Orka bry sig om något? Gå hem schtället. Ligg och dö pluppjävel. Nu ska jag äta en macka.

"Det blir fel och slår bakut. Allt går snett men det tar aldrig riktigt slut."