Jag hann inte säga hur otroligt bra hon var. Jag hann aldrig säga tack för allt. Jag hann aldrig fråga vad hon tyckte. Jag hade så mycket tid på mig men ändå hann jag inte. Jag vågade inte. Jag visste inte hur. Jag tänkte att jag skulle vänta lite. Jag visste inte när det skulle vara rätt tid. Jag visste inte när det skulle passa sig. Så plötsligt får jag höra att tiden är ute...

På något vis känner jag mig inte värdig att sörja henne... och ändå gör jag det.