Är vi inte väldigt förvirrade nu för tiden? Är det någon som egentligen kan förklara vad ordet "kvinnlig" betyder? Att det är en egenskap har jag förstått men vad innebär det egentligen för mig? Hur ska jag vara? Är det allt det här med jämställdhetstänket som har gjort oss så förvirrade nu?



Är det inte väldigt förvirrande att man fått för sig att det är fint och bra att vara kvinnlig samtidigt som det faktiskt är så himla fel att vara det i många sammanhang. För inte passar det sig väl i fråga om makt idag att vara öm, mjuk och försiktig? Är det det som är kvinnlighet och är det så att jag helt enkelt dragit nitlotten och tvingas vara den med mindre makt, styrka och självförtroende för att jag föddes som kvinna. Jag tror ju på att vi utifrån våra förutsättningar och tillsammans med vår omgivning väljer vem vi ska vara och hur hänger då kvinnlighet ihop med att vara kvinna?



Jag slog upp vad "kvinnlighet" betyder och fick flera otydliga svar. SAO: "förhållandet att hava de för kvinnan karakteristiska egenskaperna; äv. (numera föga br.) i fråga om dylika egenskaper hos män: omanlighet, (klandervärd) vekhet."

Detta hjälpte mig ju föga. Vilka är de för kvinnan karaktäristiska egenskaperna? Är det något medfött som alla borde känna till? Är det så att kvinnlig är samma sak som omanlig? Ska jag tolka det som att man bara kan vara kvinnlig i förhållande till något manligt? Kan inte den ena existera utan den andra? Att det är relativt så som varmt och kallt. Vart går gränsen mellan dem? Är det vid normal mänsklig kroppstemperatur? Och finns det i så fall en liknande brytningspunkt mellan manligt och kvinnligt? Detta filosofiska svar är intressant men förklarar fortfarande inte innbörden.



Kan det vara så att manligt och kvinnligt är beorende av andra saker runtomkring? Förutsättningar, miljö och kultur? Kanske det inte finns något fast svar eftersom det beror på var och när man befinner sig. I så fall skulle frågan kunna ha många svar. Jag kom att tänka på ny teknik och globalisering. Då världen blivit mindre kanske även synen på våra könsroller blandats ihop med andra kulturers. Är det därför det är så förvirrande och svårt att dela in oss just nu?



Kan man i så fall vara krass och säga att något sådant som kvinnlighet egentligen inte existerar? Det kan vara så att vår mänskliga drift att kategorisera människor i olika fack gör att vi hela tiden skapar föreställningar om vad det är att vara typisk kvinna och dessa egenskaper har vi valt att kalla kvinnliga. Därför förändras de i tid och rum och omvärderas hela tiden.

Jag tror vi i vår tid, i vår kultur har mycket att jobba med när det handlar om manlighet, kvinnlighet, identitet och självbild. Många insikter kvar att nå innan vi kan känna oss någorlunda trygga som människor.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Helt klart smärtsamt, nästan lite pinsamt men ganska underhållande på något vis.

Vad innebär jämställdhet i förskolan? Lite idéer till någon slags sammanställning..

- Struktur på dagen: Vilka rutiner finns? Hämmar eller uppmuntrar de?
- Material: Vad finns, hur är det placerat och hur används det?
- Status, värderingar, kunskapsfokus. Vad är viktig kunskap? Vad dokumenteras?
- Språk och benämningar: Vilka ord? Namn, inte, snippa etc. Korta uppmaningar eller längre dialoger?
- Talutrymme. Vem styr samtalen? Finns samtalsverktyg och hur används de?
- Medvetenhet. Vilken teoretisk grund styr? Barnsyn? Värdegrund?
- Roller i arbetslaget. Vem gör vad? Samarbete? Fördelning?
- Social struktur? Uteslutande, delaktighet, klimat, närhet, öppenhet.
- Föräldrakontakt: Blanketter, familjesyn, heteronorm etc..
- Förväntningar: krav, frihet, fördelning av ansvar, utmaningar, skuldbeläggande.

Mätinstrument för dig:
Filma. Intervjua.

Mätinstrument för arbetslagen själva:
BRUK-blanketter.
Kontaktbarometer.
Sociogram.

Nyss hörde jag följande intervju med en kvinnlig artist:

- Du har ju nyligen blivit förälder och samtidigt har du väldigt mycket jobb inbokat. Hur känner du att du hinner med?
- Liam har ju en fantastisk pappa som hjälper till och ställer upp mycket när jag jobbar.

Hur vanligt är samma konversation i en intervju med en manlig artist? Men det mest intressanta är ändå ordvalen i hennes svar... "fantastisk", "hjälper till", "ställer upp".

För att vara en fantastisk pappa så räcker det att vara närvarande och hjälpa den huvudansvarige. Hur ofta blir någon kallad för en fantastisk mamma för att man hjälper till när pappan inte finns på plats? Hur mycket ansvar ligger egentligen i papparollen?

Jag hör sådana saker överallt, hela tiden. Pappor som nedvärderas till andrahandsföräldrar, som aldrig tillåts få samma kontakt med barnen som mammorna. Skuldbelagda mammor som aldrig räcker till. Vad mer leder det här synsättet till? Det finns jättemycket forskning kring detta och jag ska berätta mer om det en annan gång. Nu ska jag plugga.

Ha en trevlig söndag!

Idag håller vi båda tummarna här hemma. Idag är blickarna vända bakåt. Idag kan historien skrivas om. Idag har de möjlighet att välja att inte trampa på henne. Idag har de möjlighet att ge henne rättvisa. Idag har de möjlighet att säga att hon inte behöver vara rädd längre. Idag har de möjlighet att visa att det finns hopp för de utsatta. Idag kan de visa att samhället inte ställer sig bakom män som utövar våld mot kvinnor.

Hur det än går så har du allt stöd från oss som älskar dig.

Råkade nyligen slå på tv:n (i ett sätt att undvika att plugga för en stund) och hamnade plötsligt framför det skandalöst dåliga programmet Oprah. Jag blev så arg så jag nästan började gråta när jag hörde "experter" i form av läkare, tv-folk, föräldrar och andra som satt och försökte tala till rätta ett tonårspar som ville ha sex för första gången och blivit ditsläpade av sin oroliga mammor.
Fördomarna och förolämpningarna haglade över det stackars paret (som för övrigt verkade ganska mogna och ansvarsfulla). Han försökte hävda sig mot deras grundlösa påståenden om att han bara var ute efter sex, att han säkerligen skulle dumpa henne efteråt eller att han skulle vilja ha sex hela tiden som någon slags sex-maskin. Hon fick hävda sig mot deras bild av att tjejer är offer för killarnas inbillade sexhysteri, att hon skulle bli sårad och utnyttjad.

Jag ville skrika genom tv-rutan: Det är inte så!!! Ni har fel!!! Ni förstör deras bild av sex som något vackert som kan ske på lika villkor!!!

Och när är det egentligen ok att ha sex för första gången? Och vad är det som gör första gången så otroligt annorlunda mot tredje, tjugooandra sjuhundrafemtonde gången? Och vad är det som är så fruktansvärt med att ha skyddat sex på lika villkor med någon man tycker om, oavsett om man är fjorton eller åttioåtta år?

Var det tvunget att sitta och grilla detta par med fördomar och låtsas att de bryr sig? Jag är övertygad om att genom att tv bekräftar alla dåliga fördomar så tror många att det är så det ska vara. Jag tror att de inte bara förvärrade situationen för detta par utan även för andra tonårspar och deras föräldrar som såg programmet. Det är dessa människor som omedvetet göder killars makt och tjejers underordning.

Okunskapen och fördomarna styrde programmet i detta dubbelmoralens hemland. Ansvarslöst Oprah!!

Som jag nämnt i något äldre inlägg så tror jag inte att de allra värsta genusfällorna ligger i praktiska uppdelningar av bland annat hushållsarbetet. De flesta försvarar sina egna uppdelningar kring vem som diskar, tvättar, lagar mat eller klipper gräs. Nej, ansvarsuppdelningen är snarare en konsekvens av det verkliga problemet - makt.

Den med störst makt och högst status får oftast ansvar över de typiskt manliga och mest statusfyllda arbetsuppgifterna, de som leder till social och ekonomisk framgång och självkänsla. Alltså ofta de som ligger utanför hemmets väggar.
Den med minst status har därmed ansvar över de i samhällets ögon minst statusfyllda uppgifterna som ligger inom hemmets ramar, som hushållsarbete och ansvar över eventuella barn.

All forskning och fakta pekar mot ett återkommande mönster: genusordningen. Det är sällan ett medvetet val. Man tar den enklaste vägen för att det förväntas av en och i slutändan så leder den vägen till ett stängt rum.

Att vara kvinna innebär att man tvingas förhålla sig till mediers ideal som i huvudsak består av kvinnlig passivitet. Att vara kvinnlig är att vara söt, glad, duktig och åtråvärd. Att göra som man blir tillsagd och vänta på drömprinsen som kan göra oss lyckliga.
Men kvinnor är nu för tiden tillåtna att utföra typiskt manliga aktiviteter så länge man fortfarande håller sig inom sin ram av kvinnlighet. Det är coolt och sexigt att vara tjej och ägna sig åt någon sport eller tekniska prylar (alla nya, roliga, tekniska aktiviteter tillfaller nämligen naturligt manliga aktiviteter) för att sedan, nöjd och glad, gå hem och laga mat till sin man.

Att vara man innebär att man har mycket att leva upp till. Att vara man är att vara aktiv och ta initiativ. Att vara man är att lära sig att framstå som hård, sportig, kunnig, tuff och dominant vare sig man vill eller inte, för att slippa skällsord som "kärring" eller "bög". En rädsla för att förminskas till något som kan förknippas med kvinnligt är konstant närvarande för många. Man får tidigt lära sig att det kvinnliga har lägre status.

Därför menar jag att även om vi väljer att dela upp hemmets sysslor lika så är det inte säkert att man kommit ifrån problemet. Den med mest makt kan fortfarande ha mest inflytande över ge gemensamma besluten och mest självkänsla och han (jag skriver han för att det i de flesta fall är en han) är ofta inte själv medveten om hur mycket han påverkar.
Samtidigt tror jag att man ska passa sig för att allt ska bli en kamp om makt. Snarare tror jag på att eftersträva en ömsesidig respekt och ett tillåtande klimat som båda parter blir lyckliga av. Där man stöttar varandra istället för att kämpa efter att kontrollera och förändra varandra.

Vi faller omedvetet i genusfällor hela tiden utan att vara medvetna om vilken liten ram vi bygger runt oss. Utan att tänka på vilket lidande man skapar för sig själv. Utan att tänka på hur man genom sina egna val för vidare detta lidande till sin omgivning och till nästa generation. Så lite svängrum och så lite valmöjligheter.

Men vi har ett val. Vi har mer inflytande än vi tror. Vi är starkare än vi tror! Vi kan välja att nöja oss med det utrymmet vi blivit tilldelade eller ta för oss mer utrymme. Jag tycker förstås att vi borde våga gå utanför samhällets ramar och framför allt våga gå utanför våra egna ramar. Där finns mer att lära, mer att se, mer att vinna!

Vissa personer är ytliga. Nej förrsten... Jag antar att alla är mer eller minre ytliga och alla har någon form av åsikt om utseende.

Men vissa personer förvånar och irriterar mig genom att alltid vara tillräckligt ytliga för att framstå som idioter. Den sortens personer som bryr sig alldeles för mycket om sitt eget utssende och därmed inte heller kan sluta kommentera och racka ner på andras utseenden.

Om man inte kan prata om utseende på ett mer positivt, tillåtande och öppet sätt kanske det är dags att byta ämne. Kommer man inte på något bättre ämne kanske man ska skaffa sig ett mer innehållsrikt liv...


Var med i kampen mot utseendefixeringen och bojkotta dagens outfit! Kör dagens coolaste citat istället. Eller dagens idé. Eller dagens kreativa syssla.

I'm not sick anymore and everything is starting to feel really good here!



Good things about today:

- Ankie is back from Madrid
- We got a great new teacher in my class
- They have very cheap strawberries at the supermarket so I ate a whole box of them with icecream
- The weater is better so I was at the beach sleeping and reading for hours... soo nice!
- I love the book I'm reading (Bitterfittan)

Somehow I like to be reminded of the bitterfitta in me. Because the bitterness exists and its nice to deal with those thoughts, accept them and sometimes even to love them for their strenght.
I'm almost finished with the book but I wish it would last longer...




Ett av paren sitter på sätena bredvid mig på bussen. De pratar inte med varandra. Hon tittar i en brochyr och han tittar rakt framför sig. Plötsligt vrider han på huvudet och får syn på sin spegelbild i bussfönstret.
"Ah, meine frisur ist kaputt!" säger han och skrattar till medan han drar fingrarna genom det tunna gammelmanshåret.
Frun blir så till sig av denna möjliga öppning att hon börjar skratta hysteriskt. Ett uppskattande men ihåligt kluckande skratt. Hon ser sig om mot oss andra i bussen för att se om någon mer uppfattat detta stordåd i humorväg, men ingen verkar ha uppfattat det roliga. Då skrattar hon ännu mera högljutt och då förstår man hur ovanligt det måste vara i hennes värld att hennes man kryper ur sin tjurighet och bjussar lite på sig själv. Och man förstår att när han väl gör det så gäller det att finnas där med ett uppskattande skratt för att få honom att stanna här ute så länge som möjligt.

...

Varför fortsätter alla olyckliga att leva tillsammans, år efter år? Jag tänker på det när jag äter frukost och ser på alla paren. Att sitta i frukostsalen är som upplagt för bitterfittiga tankar.

...

Kvinnorna här i frukostsalen sitter alla vända mot männen, med kroppen och blicken. Männen sitter antingen frånvända eller tittar rakt fram. Hitintills har jag inte sett ett enda par där mannen sitter vänd mot frun. Till och med när de sitter mitt emot varandra är hans blick någonstans långt bort i horisonten, medan hennes är uppmärksamt fäst vid hans. Ständigt beredd att le eller parera.

Idag var jag med Maria och gick handledarutbildning för hon ska ta körkort. Hehe. När jag började räkna insåg jag att jag haft körkort i över sju år! Kors..

Hur som helst... det hela slutade med att jag tog upp en diskussion med trafikskolan-farbröderna efter kursen. De var väl inte helt och hållet insatta i jämställdhetspedagogik och jag ville tipsa dem om att fundera över genusperspektivet på kursen. Det kan ju vara så att deras ordval, kommentarer och irrelevanta generaliseringar om tjejer, killar och bilkörning skapar irritationen hos många unga människor som går kurs hos dem och inte alls känner igen sig i deras "roliga snack".

Om de skulle börja fundera lite mer på saken så kanske de får med sig fler. Det kanske kan räcka att hålla sig till fakta och det som har betydelse för bilkörningen. Man kan vara en rolig och bra föreläsare utan att bekräfta fördomar. Måste man nödvändigtvis betona skillnader av säkerhetsskäl eller annat så kan man ju också ta upp en diskussion kring vad det beror på.

Exempel: De säger att de är oroliga för att fler killar hamnar i olyckor i trafiken. Istället för att då uppmuntra killar till aggressiv bilkörning genom att uppmärksamma det som "typiskt grabbigt beteende" eller "farsan säger kör och morsan säger bromsa" så kanske man kan jobba med det från ett annat perspektiv.

Jag vet inte, men jag tror att de på körskolan har kompetens att lägga upp det bättre med lite press på sig.

Jag tror inte att de bryr sig så mycket om mina ord, men om fler kommenterar det så kanske de tänker över upplägget och den tråkiga tonen någon gång. Vi hade ett givande samtal och jag tror att det räcker så. Att så ett frö är att vinna i längden...

Jämställdhetsproblematiken i ett förhållande ligger inte så mycket i vem som tycker mest om att städa eller diska eller så. Det är väl ganska naturligt att man nu för tiden delar hushållsarbetet så att båda trivs och de felsta har jag förstått är ganska nöjda med arbetsfördelningen i hemmet. Man kan ju förstås hoppas att man tänker på att variera sig lite ibland så att man lär sig av varandra och är en kravfri förebild för eventuella barn. Nej, problemet är inte så mycket arbetuppgifter som det är känslor och pengar.

Något som är intressant är de fall där kvinnor jobbar mer och tjänar mer pengar än mannen i familjen. Jag har förstått att många kvinnor får dåligt samvete och känner sig som sämre kvinnor eller sämre mammor. Detta beror förstås på vad som förväntas av dem, inte på att de egentligen skulle vilja jobba med något annat. Få män skulle ha lika dåligt samvete och känna sig som mindre man, då han jobbade heltid, var engagerad i sitt jobb och tjänade bra pengar. Varför ska kvinnor inte kunna göra det valet utan att känna stor skuld?

I många fall skulle männen känna sig underlägsna och skuldsatta för att kvinnorna tjänade mer eller var mer aktiva utanför hemmet. Inte för att de inte trivdes med sitt hem, sitt mindre betalda jobb eller sin sambo utan på grund av de yttre förväntningarna man har på sig som man. Släpp skulden, släpp de invanda tankarna om hur man bör vara och tänk ett steg längre så kanske vi tillslut kan leva som vi vill. Hela grejen med jämställdhet går ju ut på att man ska kunna välja fritt!

Jag tycker inte alltid att makten måste vara jämt fördelad. Men det ska vara upp till var och en att välja hur mycket makt man tar på sig och ojämlikhet uppkommer när det alltid är det ena könet som tar eller väljer mer makt i samhället. Då bör man fundera på varför det är så.

Man bör alltid vara medveten om hur man har det i sitt förhållande. Man bör se till att båda är nöjda med sin situation och känner att de utvecklas. Framförallt måste man kunna se varför man gjort de val man gjort. Är det verkligen egna val eller bygger det på gamla stereotypier eller yttre förväntningar?

Många menar att de ?visst valt själva och att rödstrumpor inte ska få bestämma hur jag ska leva mitt liv?! Uttrycker man sig så... då har man inte förstått någonting. Då slår man ifrån sig allt av rädsla över att se sitt förhållande genom genusglasögonen. Då har man inte gjort ett medvetet val. Då har man bara gjort ett enkelt val!