Som jag nämnt i något äldre inlägg så tror jag inte att de allra värsta genusfällorna ligger i praktiska uppdelningar av bland annat hushållsarbetet. De flesta försvarar sina egna uppdelningar kring vem som diskar, tvättar, lagar mat eller klipper gräs. Nej, ansvarsuppdelningen är snarare en konsekvens av det verkliga problemet - makt.

Den med störst makt och högst status får oftast ansvar över de typiskt manliga och mest statusfyllda arbetsuppgifterna, de som leder till social och ekonomisk framgång och självkänsla. Alltså ofta de som ligger utanför hemmets väggar.
Den med minst status har därmed ansvar över de i samhällets ögon minst statusfyllda uppgifterna som ligger inom hemmets ramar, som hushållsarbete och ansvar över eventuella barn.

All forskning och fakta pekar mot ett återkommande mönster: genusordningen. Det är sällan ett medvetet val. Man tar den enklaste vägen för att det förväntas av en och i slutändan så leder den vägen till ett stängt rum.

Att vara kvinna innebär att man tvingas förhålla sig till mediers ideal som i huvudsak består av kvinnlig passivitet. Att vara kvinnlig är att vara söt, glad, duktig och åtråvärd. Att göra som man blir tillsagd och vänta på drömprinsen som kan göra oss lyckliga.
Men kvinnor är nu för tiden tillåtna att utföra typiskt manliga aktiviteter så länge man fortfarande håller sig inom sin ram av kvinnlighet. Det är coolt och sexigt att vara tjej och ägna sig åt någon sport eller tekniska prylar (alla nya, roliga, tekniska aktiviteter tillfaller nämligen naturligt manliga aktiviteter) för att sedan, nöjd och glad, gå hem och laga mat till sin man.

Att vara man innebär att man har mycket att leva upp till. Att vara man är att vara aktiv och ta initiativ. Att vara man är att lära sig att framstå som hård, sportig, kunnig, tuff och dominant vare sig man vill eller inte, för att slippa skällsord som "kärring" eller "bög". En rädsla för att förminskas till något som kan förknippas med kvinnligt är konstant närvarande för många. Man får tidigt lära sig att det kvinnliga har lägre status.

Därför menar jag att även om vi väljer att dela upp hemmets sysslor lika så är det inte säkert att man kommit ifrån problemet. Den med mest makt kan fortfarande ha mest inflytande över ge gemensamma besluten och mest självkänsla och han (jag skriver han för att det i de flesta fall är en han) är ofta inte själv medveten om hur mycket han påverkar.
Samtidigt tror jag att man ska passa sig för att allt ska bli en kamp om makt. Snarare tror jag på att eftersträva en ömsesidig respekt och ett tillåtande klimat som båda parter blir lyckliga av. Där man stöttar varandra istället för att kämpa efter att kontrollera och förändra varandra.

Vi faller omedvetet i genusfällor hela tiden utan att vara medvetna om vilken liten ram vi bygger runt oss. Utan att tänka på vilket lidande man skapar för sig själv. Utan att tänka på hur man genom sina egna val för vidare detta lidande till sin omgivning och till nästa generation. Så lite svängrum och så lite valmöjligheter.

Men vi har ett val. Vi har mer inflytande än vi tror. Vi är starkare än vi tror! Vi kan välja att nöja oss med det utrymmet vi blivit tilldelade eller ta för oss mer utrymme. Jag tycker förstås att vi borde våga gå utanför samhällets ramar och framför allt våga gå utanför våra egna ramar. Där finns mer att lära, mer att se, mer att vinna!