Jag är inte mycket för nyårslöften men jag brukar passa på att önska mig något som jag vill ska hända under nästa år... Inte för att det någonsin slagit in vad jag kan minnas men jag tycker det brukar kännas skönt att veta vad man vill och har för mål.



"Not all who wander are aimless. Especially not those who seek truth beyond tradition, beyond definition, beyond the image."






Jag hoppas alla får en trevlig kväll med mycket champagne och många nya önskningar och förhoppningar! Puss.

Is...


Iskallt...


Genom huden...


Ända in i benmärgen...


Det ger mig någon slags styrka...


Men nu ska jag basta och värma upp mig...

Nä, det ska gudarna veta att det är inte lätt att leva. Vi måste stå ut med både det ena och det andra och sen förväntas man ändå bete sig som folk. Det tar på krafterna vill jag lova och inte många orkar med de tuffaste dagarna.


Igår hände något ganska intressant faktiskt. En tjej som jag träffade på förfesten frågade mig om hon kunde få spå i min hand. Det gick väl bra tyckte jag och sträckte fram handen. Hon kunde tydligen se en hel del däri och jag tyckte att allting stämde in lite för bra för att det bara skulle vara en chansning. Kan man verkligen se vem jag är bara genom att titta på min hand? Och är det i så fall något slags förutbestämt öde hon ser eller finns där några fysiska tecken på sådant jag varit med om? Jag funderar på att forska lite mer i det där med spådomar.

Sedan hände en mindre intressant sak på Maja. Nämligen fick någon på övervåningen för sig att kasta en full ölflaska till oss på undervåningen. Jag kände vinddraget förbi huvudet och hur den snuddade höften innan den for i golvet och glasskärvor och ölstänk flög överallt.
Något chockad men inte förvånad, skulle jag kalla mitt tillstånd när jag insåg ironin i att jag nästan dött av en ölflaska i huvudet för att jag fått för mig att gå ut nykter på juldagen.

Nu har jag tydligen varit jag i 27 år och det har ju gått ganska bra om jag får säga det själv. Så grattis från mig till mig då med hopp om en lyckad framtid!

Idag har jag handlat och slagit in hundra julklappar. Nästan. Kanske en liten överdrift för att beskriva känslan. Jag som brukar älska julen har i år tröttnat på allt redan innan det ens börjat. Inte heller mamma eller syster har visat särskilt stort intresse för julen detta år, vilket resulterat i att vare sig gran, tomtar eller ljusstakar har letat sig in här i huset. Däremot investerade mamma i en helt ny stereoanläggning med förstärkare och internetradio. Det tyckte vi alla var trevligt. Ur högtalarna har det strömmat Anna Ternheim nästan hela kvällen medans jag och Jojjo varit kreativa.

Planerna för imorgon är att vi ska till Åkersberga med Davids familj och för min del ska jag försöka äta mer mat. Har av någon mystisk anledning råkat magra av några kilo... Det är i och för sig trevligt att alla kläder plötsligt känns väldigt lediga och bekväma men jag känner mig trött och sliten på nåt vis. Så nu ska här ätas vitaminer eller nåt!

Mest i lurarna idag:

The Killers - Human
Lill Lindfors - Rus
The Cure - Just like heaven
The Clash - Bankrobber
Billy Bragg - A New England
Anglea McCluskey - It's been done




Hejdå Skövde. Ses nästa år. Förhoppningsvis då med mer ambition, ork och vishet.

Jag sov nästan hela vägen i bilen. När cidern på puben kostade en krona styck igår får man betala priset i sin fysiska hälsa idag istället. Men det var ju kul så då får det väl vara värt det.

Nu går jag.... Livet är en fest så sluta upp med det dåliga samvetet. Det man inte känner för att göra idag ska man skjuta upp till morgondagen. Om man vill kan man göra som jag: klä på sig den lilla svarta, ta vinflaskan under armen och trava iväg till en vän.

Tjo och hej, slå klackarna i taket?

Idag har jag inte heller pluggat det jag borde. Man kanske behöver ett mål. Vad var det jag hade tänkt nu igen? Bli klar med nåt? Jag tror att jag delvis omedvetet har skjutit upp filmen och dokumentationen och essän och allt för att jag inte vill bli klar.

Vi får se hur det blir, säger jag hela tiden. När får vi se? Vad är det vi får se? Vem bestämmer? När är det tillåtet att bestämma själv och när ska man följa stegen?

Idag låg jag på golvet bredvid en tvååring som skulle sova. Plötsligt vänder han sig om och klappar mig på kinden. En sån där genuint äkta ömhetsbetygelse som egentligen är väldigt ovanlig. "Min Line" säger han. Haha... Det är det finaste som finns tycker jag.

Sitter i skolan och kommer ingenstans... Nu tog batteriet slut i kameran så nu får jag ladda en stund innan det är nån idé att fortsätta. Jag är fullständigt kass på detta!



Tidsfördriv en stund...

Fingrarna ömmar en del för jag spelade lite mycket gitarr igår. Det går långsamt bättre och bättre. Jag behöver snart en ny läxa Jojjo.

Jag kan förresten inte fatta att det bara är 10 dagar kvar till julafton! Vad hände med den här hösten?

För den som undrar vad jag önskar mig i födelsedagspresent så kommer här en lista: en fruktkniv, hörlurar, stora målardukar, nya sovkuddar, en mjuk säng, en svart bläckpenna som inte tar slut, ett trevligt jobb, mer tid med mina systrar, en gitarr, en MacBook, en tatuering, en personlig assistent, massor med kärlek, fred på jorden och en hjärna som fungerar.

Man får faktiskt önska sig precis hur mycket man vill...

Inte klart med jobb än. Blev erbjuden ett till idag men väntar på besked från ett annat ställe på måndag. Så ligger det till med det.

Filmprojektet går i allra högsta grad framåt... mycket långsamt. Lyckades klippa och lägga in några klipp på min nya fina externa hårddisk! Men så hängde sig allt och då gav jag upp igen. Knepigt program. Nya friska tag imorgon.

Jag har en ny projektidé som jag tror kan bli ganska bra! Är det någon som tror på spöken eller åtminstone har någon trovärdig spökhistoria på lager???

Någon sa att det känns så okontrollerat. Vem som helst kan ju göra vad som helst med det jag lägger ut. Jag undrar om det är ett besvärligt problem eller om det är poängen? Många har behov av att exponera sig. Många vill det för att tjäna pengar eller för att förmedla något man tror på eller för att man helt enkelt är exhibitionistiskt lagd.

En konstnär eller musiker är väl glada att de säljer? För att de vill tjäna pengar på det eller för att de vill att människor ser och uppskattar det de gör så att de kan fortsätta att göra det. Den ultimata bekräftelsen? Bryr de sig om vem som köpt deras konst och vad de i sin tur gör med den? Hur viktigt är det för dig att ha kontroll?

Ser du internet som en möjlighet eller en risk? Är glaset havfullt eller halvtomt?

Någon sa att google och youtube och facebook skrämmer. Äger de människors privatliv? Äger de allt som finns att hitta på deras servrar? Äger de världen? Vad ska de i så fall göra med makten?

Är internet en skrämmande plats full av skumma typer och alldeles för mycket information eller en plats du kan vara med och styra, där människor kan uttrycka sig och dela erfarenheter? Ser du internet som en möjlighet eller begränsning?

Självklart är det båda delar. Faktum är att internet är en stor soppa av positiva och negativa krafter. Vad tror ni om att vi kanske kan lyfta de positiva lite mer? Vara med och fylla "världen" med annat än barnporr och våld. Vad lägger du upp?

Som exempel: Varför håller jag på att skriva i den här himla bloggen egentligen? I första hand svarar jag att det är ett forum för att bearbeta och utveckla mina tankar. Som en slags offentlig dagbok. Jag blir glad när någon läser. Inte för att jag tror att det jag skriver kan ge någon annan lika mycket som det ger mig själv. Utan för att jag hoppas att den som läser ska se en liten del av mig och det jag tänker och kanske också börja tänka på det själv.

Ensam är inte stark! Det är bara korkat att tro. All utveckling sker genom kommunikation på ett eller annat sätt. För mig är internet en möjlighet. Jag vill fortsätta känna det.

Det knarrade så härligt av snön under mina fötter imorse. Jag tycker om snö när den ligger stilla på marken.

Jag är trött och ovanligt slö. Alldeles för trött för att orka göra nåt nyttigt. Inte städa, inte tvätta, inte plugga, inte laga mat. Bara spela gitarr och sitta här och vara flummig. Ikväll ska jag gå och kolla på basket och sen blir det pub-kväll på kåren. Imorgon ska jag kanske gå med Katarina och träna. Får se om det blir ordning på mig då. Träning ska ju ge nån slags endorfiner och mer energi har jag hört. Låter helt bakvänt tycker jag. =)

Om du någon gång går på en gata som heter Lyckostigen så kan du tänka på mig. Det var där jag föddes! =) Det var där jag för första gången såg min lillayster ligga och sparka på skötbordet. Det var där jag badade i badkaret med min pappa. Det var där jag lekte med min docka Lisa-Ida. Det var där jag hade en mardröm om ett troll och fick gå och lägga mig i mammas och pappas säng. Det är därifrån jag har dessa få minnen från mina första tre och ett halvt år av mitt liv.

Idag har jag ägnat mycket tid åt att fundera över vad minne egentligen är? Är det verkligheten jag minns eller är alla minnen en konstruktion från det vi valt att hålla fast vid, av de foton vi sett och det vi hört berättas om. Jag tror att minne är en process. Något vi bearbetar och ändrar med tiden. Vi kan aldrig minnas något precis som det var. Vi kan aldrig få tillgång till den verkliga händelsen och uppleva den igen. Vi kan bara gå till den minnesbild vi har som är färgad av våra erfarenheter på vägen fram till idag.

Man kan jämföra det med kunskap som också är också en slags minne. En gång sa min otroligt begåvade och kloka lillasyster att man sällan kan föreställa sig hur det var att inte kunna något som man kan nu. Jag tror att vanligtvis bortser man från själva lärandeprocessen och minnesprocessen. Man ser på allting som hänt med de kunskaper, erfarenheter och känslor som man har i just den här stunden. Det man upplevde, det som från början var det verkliga blir inte längre sanning. Minnesbilden blir en efterkonstruerad verklighet. Verkligheten blir till det som är verkligt just nu.

Hur jag ser på Lyckostigen idag beror på vad jag upplevt tiden däremellan. Så även om det är mitt verkliga minne så innehåller det ändå alla mina värderingar och känslor som skapats hos mig i efterhand. Tjugotre år senare ser mitt minne inte likadant ut som det gjorde då.

Det här inlägget har jag skrivit på ett tag. Det har legat som utkast i bloggen ganska länge, men nu lägger jag ut det. Jag vill varna känsliga läsare för att det är djupt och långt! Samtidigt vill jag poängtera att det är skrivet med en liten glimt i ögat. Så ni behöver inte ringa ner mig och undra hur jag mår egentligen. =)

Det handlar om cynism. Jag undrar om jag gått och blivit cynisk? Eller har jag egentligen varit det under många år men kämpat emot? Jag har som så många andra kämpat emot för att jag velat hålla fast vid tron att en vacker dag så kommer lyckan och så varar den resten av livet! Jag har gått och trott att det finns en poäng med allt man gör. Att det ska leda till något. Man skaffar sig massa vänner och grejer och kunskaper och pengar och allt möjligt och hoppas på att man ska bli färdig... "och så levde hon lycklig i alla sina dagar..."

Jag har som så många andra hoppats att lyckan ska komma i form av någon slags rofylld trygghetskänsla, konstant kärlek och kanske tillochmed i form av en insikt om meningen med livet. Jag har ivrigt försökt krama ur allt jag kan ur de dagar jag hittills fått för att komma närmare den lyckan. För att komma fram till något slags förutbestämt mål.

Det händer att man lite slarvigt frågar sig vad meningen med livet är. Men egentligen är kanske frågan för de flesta om det över huvud taget finns någon mening med någonting?

Har jag då jagat en illusion kan man fråga sig? Eller är själva jakten min mening? Borde vi alla ha samma mening eller får man skapa sig en egen? Kanske livet är så simpelt att det bara innehåller massa dagar som man får göra vad man vill med? Kanske det inte finns någon plan och inget mål... inget recept för att laga det perfekta livet... Bara kulturella och sociala regler som vi hela tiden försöker förhålla oss till.

Kanske det är just det som är så himla härligt och underbart med att leva? Att det inte finns några regler. Att det inte finns någon högre makt som bestämmer något. Ingen bryr sig om oss för vi är bara cellklumpar som går omkring och intalar oss att vi är betydelsefulla.

Ah, jag vet inte vad jag ska tro... En sak jag vet i alla fall är att man hela tiden måste göra massa val. Man måste välja vad man ska tro och säga och göra.

Jag hittade ett litet knep för att göra de små valen lite enklare. ;)

De stora kräver nog lite mer.

I julklapp önskar jag mig en stålsträngad gitarr. Sån som Jojjo har. Den låter ju mycket coolare än min. Snälla Tomten! Du har väl mycket pengar? Det har nämligen inte jag och jag vill gärna bli musiker när jag blir stor.

1990-tal. I soffan sitter en tunn, grå figur. Hon har valt platsen i hörnet för att inte hamna i centrum och känna sig obekväm. Hon är blek, nästan genomskinlig. Håret är tunnt och rakt och hänger ner till axlarna. Hon skäms för sin klumpiga, smala, beniga kropp som inga kläder sitter bra på. Hon skäms för sina darrande händer och sina stora fötter som hon försöker gömma under soffkudden. Hon försöker göra en lite avslappnad rörelse någon gång men känner själv att det inte ser naturligt ut. Skruvar bara lite på sig för att skyla den påbörjade gesten. Hon säger ingenting. Vet inte vad hon ska säga. Rösten är svag, ljus och osäker om någon tilltalar henne. Ibland skrattar hon högt, men kommer på sig själv hela tiden och har händerna för munnen. Hon lyssnar och fnissar åt de andras fantastiska historier. Hon vet att hon inte har något intressant att berätta. Hon avundas de andras självförtroende, deras styrka, deras kraftfulla röster, deras fina mjuka rörelser och avslappnade skratt. Hon vill helst gömma sig så att ingen ska se hur ointressant hon är.

Ser någon vem hon är nu? Är hon intressant nu? 10-15 år senare, 10-15 kg rundare och tusentals erfarenheter rikare känner hon sig i alla fall som en helt annan person.

Det var då själva fan vad det ska hända dåliga grejer hela tiden... Man har tur som fortfarande lever. Det är lika bra att vara tacksam för det och fortsätta hoppas på det bästa.


En trevlig bladning av låtar i mina lurar idag:

Amy MacDonald - Youth of today
Sugar Ray - Spinning away
Amy MacDonald - A wish for something more
The Clash - Rudie can't fail
Flogging Molly - If I ever leave this world alive
Ramones - Beat on the Brat
Ane Brun - Big in Japan
Manu Chao - El hoyo
Anna Ternheim - What have I done


Jag var iaf i Västerås idag och käkade middag med Kristina och Camilla. Nu har vi planerat massor inför Vemdalen vecka 3! Det ska bli grymt kul!