1990-tal. I soffan sitter en tunn, grå figur. Hon har valt platsen i hörnet för att inte hamna i centrum och känna sig obekväm. Hon är blek, nästan genomskinlig. Håret är tunnt och rakt och hänger ner till axlarna. Hon skäms för sin klumpiga, smala, beniga kropp som inga kläder sitter bra på. Hon skäms för sina darrande händer och sina stora fötter som hon försöker gömma under soffkudden. Hon försöker göra en lite avslappnad rörelse någon gång men känner själv att det inte ser naturligt ut. Skruvar bara lite på sig för att skyla den påbörjade gesten. Hon säger ingenting. Vet inte vad hon ska säga. Rösten är svag, ljus och osäker om någon tilltalar henne. Ibland skrattar hon högt, men kommer på sig själv hela tiden och har händerna för munnen. Hon lyssnar och fnissar åt de andras fantastiska historier. Hon vet att hon inte har något intressant att berätta. Hon avundas de andras självförtroende, deras styrka, deras kraftfulla röster, deras fina mjuka rörelser och avslappnade skratt. Hon vill helst gömma sig så att ingen ska se hur ointressant hon är.

Ser någon vem hon är nu? Är hon intressant nu? 10-15 år senare, 10-15 kg rundare och tusentals erfarenheter rikare känner hon sig i alla fall som en helt annan person.