Vi har fått gå på några föreläsningar om anknytning och pedagogik för de minsta barnen. Lite diskussioner och en presentation idag. Vi skulle ta fram fem punkter som skulle beskriva vad vi tyckte var viktigast i pedagogiken med de minsta barnen i förskolan.
Det blev ett bra grupparbete i vår grupp och vi hade många och långa beskrivningar och förklaringar till alla våra förslag. Men tillslut lyckades vi presentera fem punkter. Här är de i korthet:

• Fysisk närhet
• Psykisk närhet
• Samspel/kommunikation
• Positiv miljö
• Bekräftelse

När jag tänkte på det såhär i efterhand så slog det mig att man skulle ta just de rubrikerna och använda dem även i många andra sammanhang...

Är det inte precis vad vi alla behöver för att lyckas?

Besiktningen av den satans bilen gick ju inte så bra. Grr... Så nu sitter man i sjön och plaskar för en stund. Jag har inte mycket pengar kvar att fixa den för tyvärr. Men ett renoveringsobjekt till lägenhet har vi förstås. =)
Aja, det löser sig nog och lägenhetsrenoveringen ska faktiskt bli kul om vi bara får börja nån gång! Bara tre veckor kvar tills vi får tillträde... Vi har förberett oss väl. Inhandlat verktyg. Jämfört priser. Skrivit kostnadskalkyl. Det börjar dra ihop sig.



Ratslös dag idag. Jag har väntat och väntat och väntat och väntat och väntat. Så som det känns som att jag gör varje dag.


Jag tyckter mig ha hört någon som sagt att det är meningen att man ska leva för stunden. Hur gör man det?? Man tittar på det fina man har... men så kan man inte undgå att se den lilla högen med det som saknas. Det blir som skit i hörnen. Och det finns där inom en som en svart liten boll av oro som ger sig uttryck i lätt irritation. Ursäkta, jag måste bara få det gjort innan jag kan slappna av.

Man väntar på kvällen och sambon, på julen och myset, på inspirationen, på svar, på att förkylningen ska släppa, på lägenheten, på framtiden, på nästa avsnitt av "Desperate housewives", på resan vi kanske ska ha råd att göra, på potatisen på spisen, på ett viktigare jobb eller ett mer meningsfullt uppdrag, på att få träffa familj och vänner, på något eget...



Hur var det nu igen jag skrev tidigare? Är du en sådan som kan luta dig tillbaka och vara tacksam för det du har eller är du en obotlig framåtsträvare som hela tiden förväntar sig mer?



Det är bara att trampa på. "Jag drar! Jag tar allt på cykeln. Tjarå!"


Cykeln ja, den är fixad och upphottad nu äntligen förresten! Med cykelkorg och ny sadel och allt. Det bästa av allt är att den är upplåst och att man faktiskt kan cykla på den för det är inte punka! =D Hjulet är lite vint, men det gör absolut ingenting!

Jag som Simpson-figur:



www.simpsonizeme.com

Idag har vi skrivit på papper och därmed köpt en lägenhet!

Vi får tillträde i mitten av december. Den är inte mycket att skryta med för tillfället men vänta bara tills vi renoverat klart. Vi har redan hunnit köpa ett par slipmaskiner, kollat runt på färger och tapeter och golv och kakel och vi har kluddrat ner ritningar på hur vi kan slå ut väggar och riva ner skåp och flytta på grejer. Det blir ett ordentligt renoveringsprojekt men kul ska det bli!



På www.dinbyggare.se har vi läst in oss lite extra på hur vi ska göra. =) Mycket bra sida!

Imorgon blir det Winnerbäck på Arena Skövde.

Jag har längtat så mycket. Efter lite guldkant i tillvaron. Efter något som jag kan känna igen mig i.

Det är lite tungt här annars just nu.

Ibland vill man bara gråta och man vet inte om man egentligen är ledsen eller glad. Det blir bara för mycket spänningar att bära i kroppen. För mycket att ta in och bearbeta när allt är nytt, osäkert och skrämmande. Man känner inte längre skillnad på värme och kyla. De nya reglerna är svåra att tolka.

Kreativiteten tar över där kontrollen försvinner. Färgerna, musiken, skrivandet och gråten släpper lös den instängda kraften.

"Jag har väntat på ett regn jag kan förlora mig i. Jag har ett hjärta som slår."

Igår gick jag och lade mig klockan 21.15. En fredagkväll? Har man blivit helt knäpp eller var det kanske ett smart drag?
Jag vaknade i alla fall imorse på bra humör, vackert väder, jag har städat och fixat och har massor av idéer på vad jag ska fylla den här dagen med. Nu ska jag åka och handla, laga pannkakor till min kära sambo som en liten gest om att jag älskar honom och faktiskt KAN vara en bra flickvän när jag sätter den sidan till. Sedan ska jag sätta igång med alla mina kreativa projekt som jag håller på med nu för tiden. Jag håller på att lära mig lite dataprogram, jag målar, pysslar och kanske hinner jag träna också.

Hur kommer det sig att man på något vis känner sig duktig när man går upp tidigt på morgonen fast man inte behöver? Har det med vår kultur att göra som säger att morgonmänniskor är bättre männsikor eller är det helt enkelt så att vi faktiskt mår bättre av att vara vakna när det är ljust ute?

"Sen när blev du en sån här jävla surkärring Line?"



Jag är arg och tråkig för det mesta. Jag måste anstränga mig för att se glad och trevlig ut eftersom jag inte är rolig och spännande naturligt. Ful börjar jag bli också. Och gammal känner jag mig inuti. Lastgammal. Som att livet redan börjar ta slut. Minst hundra år.

Och inte har jag lyckats någe vidare bra med min personliga utveckling. Jag bara låtsas. Har aldrig kunnat vara ensam för att jag inte har någon som helst egen personlighet. Istället byter jag pojkvänner, liv, klädstil, drömmar, jobb och stad för att vara till lags. Jag behöver bekräftelse och något att skryta med hela tiden för annars blir jag uttråkad. När jag inte har nåt att stoltsera med glömmer jag hur det är att känna sig cool och bra. Det finns liksom inte i mig.

Det är helt ok att skratta åt mig eller på annat sätt kränka mig när jag blir lite sur och grinig för jag är så dålig på att ta kritik och behöver verkligen lära mig!


Jag låstas kunna saker för att få respekt men det lyckas inge vidare eftersom jag egentligen inte kan mycket av betydelse. Vem försöker jag vara egentligen? Det är ju inte precis någon civilingenjörsutbildning jag gått. Jag får liksom leva med att jag som liten aldrig blev bra på sport eller lekte med tekniska prylar eller läste böcker eller hade någon cool egen stil. Jag var för upptagen med att bry mig om vad andra tyckte.
Jag får faktiskt leva med att jag inte valt ett yrke eller en personlighet med hög status eftersom jag numer som sagt är hundra år gammal och för trött, slö och irriterad för att orka ta tag i allt igen.

Jag har gjort många andra misstag också. Jag har aldrig riktigt kommit på vad jag vill och sedan har det blivit för sent att ändra. Då har jag känt mig maktlös och blivit ledsen och tyckt synd om mig själv.

Där kommer vi till mitt största problem. Att jag gnäller för mycket. Man behöver faktiskt värre saker än mina att skylla på om man ska bli ledsen och tappa lusten. Som ett fruktansvärt tragiskt dödsfall eller nåt. Annars tycker ingen synd om en utan man anses bara vara överkänslig och det är väldigt irriterande med överkänsliga människor.
Om man buntar ihop mina små problem så är de bara som en liten fiskskit i havet som många klarar av med en klackspark. De duktiga och starka som är "sig själva" hela tiden. De som vet hur man gör saker för sin egen skull. De som sitter i intervjuer och aldrig ångrar någonting. Det är de människorna som man vill lyssna på och umgås med.

Mig vill man inte ringa om man har tråkigt. Jag är en bluff, jag är gammal, jag är misslyckad och jag ÄR bitter! There you go. En perfekt surkärring. Låt mig va!