Det är skit att längta så mycket när jag är här och han är där.

Det är skit att jag måste gå upp varje morgon fast jag är så förbannat trött och gå till ett jobb som jag ändå snart ska sluta på.

Det är skit att bo kvar i den här staden när det finns så mycket annat jag vill göra.

Det är skit att jag inte har ett asbra jobb, en fräsch bil, en fet plånbok och en stundande långsemester. =)

Men man ska väl inte klaga har jag hört? Egentligen är allt ganska underbart och eftersom jag har stora förändringar att längta efter så behöver jag inte vara rädd att det ska bli tråkigt. Jag har ett fantasitisk liv framför mig som börjar om bara ett litet tag... Den 5 oktober drar jag och man ska inte hoppas på något sämre än det absolut bästa!

Nu ska jag städa.

Jag lyssnade på radio idag och hon den där Hanna som pratar i P3 svarade på frågor om feminism. Spännande! Lines öron blir genast dubbelt så stora. Det är intressant att höra hur människor tänker. Jag känner en önskan att lära mig mer och en längtan att förstå.

Hur som helst så sa Hanna något om att det är jobbigt att driva kampen för jämställdhet. Det krävs mycket mod och engagemang för att bryta gamla mönster. Så tycker man att det är besvärligt att behöva använda ordet feminist så är man nog inte redo för kampen heller.

Det ligger något i det...

De största bakåtsträvarna i jämställdhetskampen är inte de gamla damerna som själva erkänner att de inte är uppväxta med jämställdhetstänket. Nej,jag tycker nog att det är de som ser sig som moderna människor för jämlikhet men ändå när det gäller inte vågar stå för sina ord och våga förlika sig med sina medmänniskor som för kampen på allvar. Istället väljer man att nedvärdera den.

Vad är det som skrämmer så mycket? Att vi efter att feministjävlarna och rödstrumporna fått bestämma ska få välja själva vem vi vill vara? Att vi ska bli för lika? Att det ska bli någon slags anarki i könsordningen och världen ska gå under?

Eller är det att vi kan bli för olika som är problemet? Det kan ligga något i det också faktiskt. Jag bara undrar... Det kan nog vara en skrämmande tanke för att våra många val ställer högre och högre krav på varje individ att fundera över vem man är och vem man vill vara? Kan vi dra det så långt eller går jag till överdrift nu? =)

Nu är det sovdags. Imorgon ska jag till Skövde för att se vart jag ska bo. Vansinnigt spännande!

Kos og klem...

Ah! David har kommit in på skolan och fått lägenhet. Nu ska jag bara fixa ett jobb.


Det absolut jobbigaste med att söka och byta jobb är att formulera den sablarns ansökan så att man på så kort och spännande sätt som möjligt försöker förklara vilken fantastiskt skitbra pedagog jag är! Stress och press och magknip, men full av förväntan! Det får inte slå fel nu!


Någon som har något tips på vad jag måste komma ihåg att nämna i ansökan så får ni gärna skriva in en kommentar så fort som möjligt för det ska skickas idag helst!


Bråttom bråttom. Nu har jag inte tid att sitta här och slöa. Bye.

Imorgon ska jag tillbaka till mitt "riktiga" jobb. Det står mycket i tidningarna om jobbångest nu för tiden men jag känner inte av det mer än vanligt. Snarare så känns det ganska roligt att veta att jag har mycket kvar att göra innan jag packar ihop och lämnar Fjärdhundra. Jag har skrivit flera sidor med sådant som jag ska komma ihåg för att kunna göra ett så bra jobb som möjligt den sista tiden.

Den här hösten kommer att gå fort...

"I've got another confession my friend
I'm no fool"


Ta mig aldrig för given. Vi har ett liv som aldrig slutar levas. Missförstå mig inte!

Jag vill bara inte sluta utvecklas. Jag vill inte vara rädd för att träffa nya människor, inspireras av andras engagemang och kunskaper, se nya platser, känna nya dofter och smaker, leta spänning och hitta känslor som överträffar min egen förväntan.


"Crossing your heart and hope to die
the skin i'm touching will never lie"

Jaha. Positiva listan just nu då:


Värme.
Flytt.
Förändringar.
Terassen-onsdagar.
Kärlek.
Marinerad vitlök.
Blåbär.
Engagemang.
Sex.
Sova.
Ost, kex och vin-kvällar.
Nya idéer.
Sällskapande.
Vänner.
Kommunikation.
Pengar.
Framtidsplaner.
Gå i skogen.

Vad förväntar man sig av livet egentligen? Jag har fått tillbaka min längtan efter lite olika saker. Det är viktigt. Det gör en gott att längta lite. Vad längtar du efter?



Jag ska berätta en sån där knäpp saga igen.

Det var en gång en liten ankunge som inte såg ut som alla de andra små ankungarna. Hela tiden kände hon sig liten och utanför och grå och tråkig i jämförelse med de andra små ankungarna. Men så växte ankungarna upp och den lilla ensamma ankungen blev allt vitare för varje dag. Jag ni vet. Hon blev lixom en svan.
Men det var ju synd ändå för henne att svanar är så bittra och tråkiga djur som inte kan glömma sin gråa barndom utan är tvungen att bita alla som kommer i närheten. Ja, vad ska man göra? En dag träffade svanen i alla fall en annan fågel av nåt slag som trots allt bitande och fräsande ville leva med svanen. Svanen var lycklig. Hon kunde inte ritkigt sluta bitas och bråka men gjorde mycket annat bra tror jag.

Det är nog inte lätt att leva med en svan men man får ju lov att ge dem som gör det lite credit!