Om du någon gång går på en gata som heter Lyckostigen så kan du tänka på mig. Det var där jag föddes! =) Det var där jag för första gången såg min lillayster ligga och sparka på skötbordet. Det var där jag badade i badkaret med min pappa. Det var där jag lekte med min docka Lisa-Ida. Det var där jag hade en mardröm om ett troll och fick gå och lägga mig i mammas och pappas säng. Det är därifrån jag har dessa få minnen från mina första tre och ett halvt år av mitt liv.

Idag har jag ägnat mycket tid åt att fundera över vad minne egentligen är? Är det verkligheten jag minns eller är alla minnen en konstruktion från det vi valt att hålla fast vid, av de foton vi sett och det vi hört berättas om. Jag tror att minne är en process. Något vi bearbetar och ändrar med tiden. Vi kan aldrig minnas något precis som det var. Vi kan aldrig få tillgång till den verkliga händelsen och uppleva den igen. Vi kan bara gå till den minnesbild vi har som är färgad av våra erfarenheter på vägen fram till idag.

Man kan jämföra det med kunskap som också är också en slags minne. En gång sa min otroligt begåvade och kloka lillasyster att man sällan kan föreställa sig hur det var att inte kunna något som man kan nu. Jag tror att vanligtvis bortser man från själva lärandeprocessen och minnesprocessen. Man ser på allting som hänt med de kunskaper, erfarenheter och känslor som man har i just den här stunden. Det man upplevde, det som från början var det verkliga blir inte längre sanning. Minnesbilden blir en efterkonstruerad verklighet. Verkligheten blir till det som är verkligt just nu.

Hur jag ser på Lyckostigen idag beror på vad jag upplevt tiden däremellan. Så även om det är mitt verkliga minne så innehåller det ändå alla mina värderingar och känslor som skapats hos mig i efterhand. Tjugotre år senare ser mitt minne inte likadant ut som det gjorde då.