En komplicerad fråga...
Jag vet att jag kan gnälla ganska mycket... och jag vet att man inte ska göra det i onödan...
Men när är det i onödan? Jag vet inte alltid när det är obefogat. I vilka situationer har man inte rätt att klaga? Ska man göra globala jämförelser så kan man väl säga att jag över huvud taget inte har rätt att klaga. Jag lever gott och har inga stora ekonomi- eller hälsoproblem. Men det finns andra problem i den värld som vi vanliga Svensson lever i.
Exempel 1: Om man har ont i magen, ska man då lida i det tysta eller säga som det är? Har man rätt att klaga ett visst antal gånger innan man uppnått en gränsnivå eller ska man hålla tyst om vad man känner? Eller är det helt enkelt ett befogat problem att gnälla över?
Exempel 2: Om man känner sig stressad över en situation som man egentligen tycker att man borde klara av, har man rätt att klaga då? Det kan vara en presentation eller en anställningsintervju som gör att man stressar upp sig över små detaljer kring vad man ska ha på sig, vad de ska tycka om fonten i ansökningsbrevet, om man ska hinna med bussen, om man kanske egentligen när man tänker efter inte ens vill ha jobbet men känner att man måste vara duktig...
Jag vet att oro kan göra att man inte hanterar situationer som man önskar. Helst hade man ju bara tagit det med ro och gått till intervjun med högburet huvud och gott självförtroende! Men om man inte kan det... Om pressen bara gör att man känner sig svag och liten och obetydlig och man plötsligt känner för att gråta över något så litet och obetydligt som en fettfläck på byxorna. Får man gråta då? Får man gråta så att någon hör eller ska man låtsas vara stark?
Ingen blir ju gladare över att höra någon som klagar över värk, oro, rädsla eller andra problem. Det förstår jag också. Men hur ska gnällspiken hantera det? Jag är inte bra på att hålla käft när skon klämmer någonstans.
Men när är det i onödan? Jag vet inte alltid när det är obefogat. I vilka situationer har man inte rätt att klaga? Ska man göra globala jämförelser så kan man väl säga att jag över huvud taget inte har rätt att klaga. Jag lever gott och har inga stora ekonomi- eller hälsoproblem. Men det finns andra problem i den värld som vi vanliga Svensson lever i.
Exempel 1: Om man har ont i magen, ska man då lida i det tysta eller säga som det är? Har man rätt att klaga ett visst antal gånger innan man uppnått en gränsnivå eller ska man hålla tyst om vad man känner? Eller är det helt enkelt ett befogat problem att gnälla över?
Exempel 2: Om man känner sig stressad över en situation som man egentligen tycker att man borde klara av, har man rätt att klaga då? Det kan vara en presentation eller en anställningsintervju som gör att man stressar upp sig över små detaljer kring vad man ska ha på sig, vad de ska tycka om fonten i ansökningsbrevet, om man ska hinna med bussen, om man kanske egentligen när man tänker efter inte ens vill ha jobbet men känner att man måste vara duktig...
Jag vet att oro kan göra att man inte hanterar situationer som man önskar. Helst hade man ju bara tagit det med ro och gått till intervjun med högburet huvud och gott självförtroende! Men om man inte kan det... Om pressen bara gör att man känner sig svag och liten och obetydlig och man plötsligt känner för att gråta över något så litet och obetydligt som en fettfläck på byxorna. Får man gråta då? Får man gråta så att någon hör eller ska man låtsas vara stark?
Ingen blir ju gladare över att höra någon som klagar över värk, oro, rädsla eller andra problem. Det förstår jag också. Men hur ska gnällspiken hantera det? Jag är inte bra på att hålla käft när skon klämmer någonstans.
Skriv någonting:
Postat av: anne
Det finns nog något slags gränsvärde, undermedvetet. Om en person gnäller över samma sak för länge så blir jag TOKIG. Men rätten att gnälla har man ju. Frågan är bara vad som är mest konstruktivt? Och kan man vända all nervositet eller oro till något positivt istället? Istället för att oroa sig för vad de ska tycka om dig så kan du ju fundera på vad du kommer att tycka om dem... om de lever upp till dina krav? Om de är tillräckligt balla? Och om de är det så är det bra. För då har de nått upp till Din standard istället för tvärtom.
Magont är svårare att vända på, men då får man väl rikta in sig på att vara lösningsfokuserad istället för att fastna i "detgörssåjävlaontdetgörsåjävlaont-tänket" Så tror jag.
Trackback