Jag är inte alls någon person som ställer till problem och bråkar. Jag är inte argsint och inte långsint. Jag ser inte saker i svart eller vitt och analyserar gärna nyanserna i en konflikt.

Jag är en person som vill vara med överallt. Som vill att alla ska vara med. Som blir ledsen när folk går dag ut och dag in och är sura när man skulle kunna vara vänner. Jag blir ledsen när folk inte pratar. När de stänger in sig eller väljer sida eller håller käften eller försvinner.

Men jag är också en person som blivit sårad många gånger. Som vet att det kan vara svårt att förlåta när det värker i hjärtat. Jag har varit ledsen och gråtit och skrikit och mitt i paniken trott att jag ska dö av hjärtesorg. Men man kommer över det. Eller släpper det för ett tag. Och går vidare. Och lever vidare. Och hur hårt det än hugger i hjärtat så är det inte så himla farligt i slutändan. Det går att se att det faktiskt var lite bra tots allt. Att det som man trodde var ont också kunde vara gott.

Nu var det väldigt länge sen det gjorde så ont. Nu känns det bra att ha de små hålen i hjärtat. Små minnen av att man levt på riktigt. Små bevis på att man faktiskt överlever sina kriser. Det gör nästa lättare att hantera. Det gör andras svårigheter lättare att förstå.



Så med mycket kärlek och värme så önskar jag er alla små hål i era hjärtan.
Lev väl...