Helgen gick fort. Nu blev det plötsligt väldigt tomt och tyst här hemma... Ensam igen, men inte lika skönt nu. Nerverna kryper på. Knappt en vecka kvar till Spanien. Det känns läskigt och stort och härligt och fruktansvärt på samma gång.

Måste göra något nu. Måste skaka av mig obehaget som stör. Det brukar hjälpa om man gör något som gör att man känner sig duktig och sedan något socialt. Tvätta och sedan åka in till stan och hälsa på Elin.

Musiken som spelas mest i nya lurarna:
Parken - Låt mig få följa dig ner
Laleh - Kom Tilda

Ibland vill man bara att någon ska komma in och röja upp i ens liv. Sätta självförtroendet tillbaka där det var. Bit för bit lägga färdigt pusslet så att man ser helheten.

Jag hade en diskussion med syster för ett tag sen om att det finns två typer av människor.

Det finns de som får höra att de är feta och som reagerar med att ge sig ut och springa. De behöver bli peppade för att ta tag i saker. Någon som säger till dem hur man ska lösa något. De hittar de lösningar när det kommer svåra dagar med mycket press. När allt flyter så blir de mer likgiltiga.

Sedan finns den andra kategorin. De som får höra att de är feta och reagerar med att köpa världens största godispåse. Eller vinflaska. Som blir passiva och inte kan få nog med tröst. När de får positiv kritik känner de sig duktiga, vilket resulterar i att de vill bli ännu duktigare. De blir kreativa och får lättare att ta tag i saker när ingen piskar dem.

Du pratar väl aldrig på samma sätt med olika människor eftersom du har olika relationer till dem? Det du säger tas uppenbarligen helt olika beroende på vem som hör det. Något du kläckt ur dig aningen ogenomtänkt men som ett vänligt menat råd kan tas som en kränkning av någon, som ett skämt av en annan eller som en inställsam attityd av en tredje.

Det är därför skitsvårt att vara alla till lags eller att förändra någon annans sätt att kommunicera. Som i de flesta fall så tror jag att det ger mest att börja med sig själv.

Men hur ska man tänka då? Hur lyckas man bra i sina relationer med olika personer? Jag har några idéer men jag vet inte om det fungerar helt. Vad tror ni?

>Var tydlig, rak och öppen i din kommunikation.
>Var anpassningsbar och försök lära dig av andras sätt att kommunicera.
>Le, visa att du är vänligt inställd och förvänta dig det bästa från andra människor.
>Tro att du är en person som andra vill umgås med.

Om du någon gång går på en gata som heter Lyckostigen så kan du tänka på mig. Det var där jag föddes! =) Det var där jag för första gången såg min lillayster ligga och sparka på skötbordet. Det var där jag badade i badkaret med min pappa. Det var där jag lekte med min docka Lisa-Ida. Det var där jag hade en mardröm om ett troll och fick gå och lägga mig i mammas och pappas säng. Det är därifrån jag har dessa få minnen från mina första tre och ett halvt år av mitt liv.

Idag har jag ägnat mycket tid åt att fundera över vad minne egentligen är? Är det verkligheten jag minns eller är alla minnen en konstruktion från det vi valt att hålla fast vid, av de foton vi sett och det vi hört berättas om. Jag tror att minne är en process. Något vi bearbetar och ändrar med tiden. Vi kan aldrig minnas något precis som det var. Vi kan aldrig få tillgång till den verkliga händelsen och uppleva den igen. Vi kan bara gå till den minnesbild vi har som är färgad av våra erfarenheter på vägen fram till idag.

Man kan jämföra det med kunskap som också är också en slags minne. En gång sa min otroligt begåvade och kloka lillasyster att man sällan kan föreställa sig hur det var att inte kunna något som man kan nu. Jag tror att vanligtvis bortser man från själva lärandeprocessen och minnesprocessen. Man ser på allting som hänt med de kunskaper, erfarenheter och känslor som man har i just den här stunden. Det man upplevde, det som från början var det verkliga blir inte längre sanning. Minnesbilden blir en efterkonstruerad verklighet. Verkligheten blir till det som är verkligt just nu.

Hur jag ser på Lyckostigen idag beror på vad jag upplevt tiden däremellan. Så även om det är mitt verkliga minne så innehåller det ändå alla mina värderingar och känslor som skapats hos mig i efterhand. Tjugotre år senare ser mitt minne inte likadant ut som det gjorde då.