Jämställdhet, engagemang, arbete, vänskap... allt går ut på vanligt sunt förnuft. Varför strävar alla efter att sätta krokben för varandra? Det kommer ingenting gott ur det. Man måste inte sänka någon annan för att visa att man själv är bra.

Jag strävar efter att kunna säga att jag är bra! "Jag är bra på de här sakerna och jag jobbar med de andra. Försök inte kapa av mig för att du ska kunna visa att du växt högre! Kan vi inte vara lika långa och tillsammans nå mycket högre?"

Idag var jag och tittade på min lillasysters sluta-nian-show. (Hon var galet cool by the way!) Det slog mig såhär efteråt att det är samma sak där. En show blir ingenting värd om man inte samarbetar. Musik, dans, sång, teknik... alla måste göra sitt bästa och bjuda på sig själva för att nå bästa resultat. Man måste låta alla göra det de gör bäst och uppmuntra varandra för de goda egenskaperna. Tillåt varandra att sticka ut och få visa upp sig för nästa gång är det du som står i rampljuset och får beröm!

Så vad jag vill säga är precis vad en god vän till mig stack ut hakan och sa i helgen: "Alla är lika mycket värda!" Och med det menar jag inte att vi alla måsta vara lika bra på allt! Ge era medmänniskor lite utrymme.

Jag önskar att alla hade samma rättigheter och möjligheter att utveckla sina egna förmågor skyddade från förutfattade meningar och kulturmönster. Men visst får man får bita sig i läppen dagligen för att inte säga fel saker. Det är svårt. Men tänk på det här och kom ihåg att le så blir det kanske lite lättare: