Oroligheter på västfronten. Hela tiden oroligheter. Ska lugnet någonsin infinna sig i vindpiskade Göteborg?

Imorgon väntar en heldag på jobbet med en klass som jag aldrig haft innan, med ett ämne jag inte känner att jag har någon idéer för att genomföra, med en chef på besök som ska inspektera varje ord, varje rörelse. Jag är rädd och har slut på inspiration. Det bådar inte gott. Jag som ville göra ett bra intryck.

Plugget går trögt dessutom. Försöker säga till mig själv att "kom igen nu Line, sitt inte här och slöa och skriv blogg när du har så mycket att göra med skola och planering inför jobbet, gör något, vad som helst!!"... men inspirationen är som bortblåst. Ingenting kommer in, ingenting kommer ut.
Sitter och glor på skärmen där jag ska skriva ett inlägg om Joseph Petraglias syn på autenticitet i undervisningen och känner mig helt tom. Har ingenting att klokt säga i ämnet. Känner mig korkad. Då kryper den på, smyger sig in och bygger bo i mina tankar... uppgivenheten. Jag vill ge upp. Jag slutar tänka på vad jag ska skriva och istället försöker hitta ursäkter för att ta mig ur det helt och hållet. Försöker hitta ursäkter. Kanske jag är lite korkad ändå? Kanske jag inte ens vill skriva något? Kanske jag har blivit lite sjuk... eller åtminstone lite deprimerad... kanske jag inte kan skriva något idag för jag har plötsligt åkt på någon slags höstdepressionen som bara gör mig trött och godissugen och absolut handlingsförlamad.

Nej, det är ljug. Jag har inte åkt på någon höstdepression. Ingen sjukdom heller. Har bara en finne på näsan, lite tandvärk och en slö attityd. Och jag ska inte ge upp. Måste sluta tycka synd om mig själv.