Ensam, bitter och trött. Ska det vara så? Hua.. Nej fifan. Inte längre.

Jag har världens vackraste coolaste och bästa vän som jag bor med och världens finaste systrar som jag kan prata med. Men man behöver fler vänner utanför familjen också. Såna som inte måste stå på ens sida men som gör det ändå. Även när man inte är perfekt.

Jag trodde jag var lyckligt lottad med en hel hög sådana men många av dem försvann mer eller mindre för ett tag sen och jag har nog först på senare tid börjat reflektera över att jag faktikt känner mig ensam och ganska arg och sårad. Kanske lite av de som inte hört av sig, inte haft tid eller lust eller ork fast jag åkt sjutton varv runt Sverige för deras skull. Men framför allt av de som glömt bort mig eller som svikit och rentav betett sig illa och gått någon annanstans när jag behövt dem.

Sånt händer i och för sig. Jag brukar inte vara sån som tjafsar om sånt. Jag är inte den sura typen. Jag brukar inte gnälla för att man glömmer att höras på ett tag eller för att man gör lite olika val vid olika tillfällen eller för att man gör misstag. Jag förlåter ofta. Man umgås olika mycket i perioder och alla har sina orsaker och man kan inte döma andra när man inte själv är så himla helylle alltid. För vem är det? Det står jag för. För jag lyckas inte ofta vara en skitbra kompis heller.

Men ändå måste jag säga att jag faktiskt inte tål hur mycket som helst. Jag kan ångra att jag förlåtit så mycket för att jag trott att jag förtjänat det. Låtit allt passera när jag borde sagt ifrån. Jag har känt mig oförtjänt av mycket som hänt den senaste tiden och varit ganska uppgiven i många situationer.
Jag har blivit less på att vara den som håller vänskap vid liv. Som måste tassa på tå för att duga. Som ska tänka mig för så att ingen blir sårad. Som kämpar för att få vara med och för att andra ska få vara med. Som går på alla fester och tillställningar jag erbjuds för att jag inte ska bli bortglömd... Fast jag helst av allt bara vill vara välkommen när som helst till någons kök för att dricka te och käka mackor och dela hemligheter och prata om sånt som gör oss bittra. Kanske göra upp små planer som man faktiskt genomför eller skratta åt gamla misstag. Att vara efterlängtad och omtyckt för den jag är.


Det känns faktiskt lite bättre nu. Jag har varit och hängt med Katarina ett par dagar och fått en dos av både trevlig Skövdefest som av "kompissnack" och ny hårfärg. Det behövdes. Snacket alltså. Kanske färgförändringen också.




Vi på Katarinas födelsedagsfest i lördags.