Visst kan man gnälla på mycket. Det är väl ok. Visst kan man gnälla och vara en jävla feministjävel och leva upp till förväntningarna för hur man ska bete sig som lågavlönad, bitter, surtant i de kvinnliga yrkesgrupperna. "Min man tar inget ansvar hemma." "Jag får inte den lön jag förtjänar." "Tjejer har ju sämre förutsättningar än män."

Ja... att jobba jämställt är en ständig kamp mot fördomar, diskriminering, chefer, kollegor etc... Men i ärlighetens namn. Hur långt kommer du med detta utan att ha satt dig in i orsakerna till orättvisorna. Varför är det såhär egentligen?

Framför allt är jämställdhetsarbetet en ständig hård och jävlig kamp mot dig själv. Dina invanda mönster, dina egna val och fördomar. En vacker dag ska jag lyckas kämpa mig ur offerrollen! Jag ska sluta gnälla. Jag ska försöka ta kontrollen över mitt eget liv och inte låta andras förväntningar styra allt. Kanske fler följer mitt exempel då...

Jag vill inte bli en bitter surkärring. Jag vill fortsätta vara en stolt feminist och arbeta seriöst från grunden för allas lika värde.

Lycka till alla starka tjejer och killar där ute med genusglasögonen på som orkar kämpa mot förväntningarna!