Ibland när det händer saker så vet jag inte själv vad jag borde känna. Det enda som naturligt kommer är skuld. Jag vill kunna hjälpa till men vet inte hur man gör. Vill vara en bra syster. En bra dotter. En bra människa. Vill ta bort allt det onda i deras hjärtan. Om jag kunde så skulle jag...




Men varför blir det så? Varför verkar allt gå sönder förr eller senare? På ett eller annat sätt. Allt måste slängas. Och inte nog med det. Vi förväntas alla sopsortera dessutom. Den ska läggas där och den där. Allt ska bli bedömt och få sin plats. Jag orkar inte döma nu. Jag är inte i rätt läge för att döma någon.

Vissa saker går kanske att laga, men många gånger tror jag att människorna slutat laga saker. Däremot låter vi vissa saker vara lite kantstötta och kanske till och med ser en charm i det.

Ingenting är oföränderligt. Ingenting är självklart. Man kan bara göra så gott man kan och hoppas på det bästa. Den som lever får se och den som älskar får veta att man lever!