På intervjun när jag sökte jobbet som jag nu har fick jag frågan vad jag ser som skillnaden mellan konstruktivism och konstruktionism.
Jag ska försöka reda ut de här begreppen nu eftersom många verkar totalt förvirrade inför det här (inklusive jag själv). Jag tänker reflektera kring de förklaringar jag fått och föra ett inre samtal för att få till en tolkning av hur man kan skilja på de här begreppen.


Men jag insåg att för att kunna reda ut det här på ett tydligt sätt måste jag också beskriva även den äldre, traditionella synen på lärande där barnet är ett tomt blad som fylls på med kunskap från sin omgivning. Enligt det här synsättet är barnet en passiv deltagare i lärandet och undervisning syftat till att "stoppa in" kunskap i barnet. Inte så troligt att det är så simpelt säger vi nu för tiden.

En konstruktivistisk syn på lärade förespråkar istället att barnen själva konstruerar och delar med sig av kunskap. Kunskap är alltså något som skapas, växer fram i barnet självt och intresserar barnet när denne är mogen för det. Lärande är något som händer av sig självt så länge barnet får rätt insatser i rätt tid.
Enligt det här synsättet är undervisning till för att stödja, uppmuntra och underlätta det egna lärandet. Men det kanske inte är hela förklaringen heller...?

Utöver detta finns något som kallas den social-konstruktivistiska synen på lärande eller det sociokulturella perspektivet. Här ses den lärande som en social varelse som upptäcker kunskap och utvecklar den i samspel med sin omgivning, inte utifrån inre mognad. Barnet ses som en social, aktiv deltagare i, och skapare av sin kultur.
Undervsining syftar här till att ge barn redskap för att få tillgång till den kunskap som andra besitter och för att utveckla den vidare, dvs göra nya upptäckter. Språk är då ett viktigt sådant redskap. Här tror jag att vi närmar oss en mer uttömmande förklaring.

Konstruktionism liknar alltså det social-konstruktivistiska perspektivet eftersom det betonar att kunskap är något konstruerat mellan människor. En konstruktionistisk syn på lärande innebär att kunskap inte är definitivt utan ständigt föränderligt och skapas i möten med andra. Det enda vi kan veta om verkligheten (kunskap) är hur vi förstår den. För att förtydliga det här som kan bli väldigt flummigt så vill jag ge ett exempel: Är din blå och min blå samma färg?
Undervisning innebär här att samarbeta och ta lärdom av varandras olikheter. I praktiken innebär detta ofta projektarbeten där barnen har stort inflytande.