Jag klarade av tandläkarbesöket mycket bra. Var lite virrig till en början och lyckades inte komma på hur jag brukar skriva min namnteckning. Hoppar över den raden och ska skriva datum... 08... nej fel år... stryker över... 10/13 ...nej... ändrar siffrorna till 13/10 - 10... ah... stryker över.... 01 ska det ju vara, 1 som i januari... tappar papperet... Janne säger att jag inte behöver fylla i och tar papperet och jag staplar fram och hälsar nervöst på tandläkaren som står och väntar med utsträckt hand och vänligt leende. Leendet tar bort lite av det pinsamma i att han sett min totala förvirring.

Själva besöket gick bra sen. Tandläkaren var lugn, försiktig och trevlig. Jag var stel som en pinne och låg mest och tänkte på vad jag skulle göra om han lyfte något av de där obehagliga instrumenten som hängde i stället framför näsan på mig och reagerade lite sent när jag blev tillsagd att öppna munnen. Men sedan öppnade jag munnen, tandläkaren tittade och kände. Jag beundrade Jannes lugn då han skämtade lite lätt med tandläkaren och sköterskan. Tandläkaren tryckte på några ställen. Det ilade mindre än förväntat. Tandläkaren gav sin dom, gjorde sitt jobb och jag gick därifrån utan större smärta. In i hissen. Ut ur bubblan. Andades ut. Torkade av svetten. Den här gången gick det bra. Det blir mindre läskigt för varje gång det går bra.