Allt detta kräver ett enormt engagemang - tid och tankar. Nästan alla har sin sak som man lägger ner engagemang och tilltro i. Det kan vara allt från djurrättsaktivism till religion eller lagsport. Det man tror på. Det som man tror ska göra tillvaron bättre. Det man vill att alla andra också ska lägga ner själ och hjärta i och förstå.

Vissa gör det som en fritidsaktivitet, vissa har det som arbete. Vissa är i början av sitt engagemang, vissa har brunnit för samma sak i 20 år och några personer byter aktivitet vartannat år. Några blev mer eller mindre tvingade in i det medan andra råkade halka in på ett bananskal. Vissa kan ha ledsnat på att aldrig få credit för allt arbete man lägger ner. En del väntar på uppmärksamhet och publicitet. Några brinner alltid. Några tappar gnistan helt.

Med ett ödmjukt förhållningssätt så kan man förstå att engagemanget kan vara såväl givande som uteslutande. Så ställ inte så förbannat höga krav på era medmänniskor. Fördumma inte dem som inte enligt er teori "förstått det viktiga i livet". Döm inte ut dem som inte orkar vara med på ert tåg, som inte har fått på sig era glasögon eller kan följa med på er förbannade cykeltur. De flesta har sina randiga skäl. De kanske helt enkelt inte vill. De har kanske ett annat engagemang. De kanske rent utav hatar just ditt engagemang för att de inte orkar ta in mer. För att alla de stora livsfrågor som man redan brottas med kanske står dem upp i halsen!

Jag menar absolut inte att döma ut någon som engagerar sig och vill förkunna sin fina tro och dröm för andra. Det är vackert. Få saker är så rörande som ett verkligt mänskligt engagemang. Ett ärligt engagemang vill säga.

Så vart vill jag komma?

En grupp, oavsett storlek, måste behålla gränserna öppna för omvärlden annars förlorar man verklighetsförankringen och utvecklingen stannar av. Konsten är att inte tro att man själv är bättre än någon annan, att se allas förutsättningar och förstå det de har att tillföra. Piece of cake eller vad? Lycka till med det. =)