Sol. Kärlek. Nyfriserad. Nöjd med arbetsdagen. Hästpojken ikväll. Fredag imorgon. Intressant bok. Lägenhet på gång.
Sköna grejer.

När jag lägger mig ner och blundar så tänker jag hur hemskt det är att hon inte finns längre.
Jobbig grej.

Brunt som håret. Nu har jag mörkbrunt hår igen och känner mig som mig själv. Konstigt vad en hårfärg kan göra så mycket för självkänslan.

Rött som kärlek. Jag fick en smärtsam påminnelse om att de man tycker om ska man hålla kontakten med, särskilt i de fall då man har något viktigt att prata om och det tar emot lite. För man vill inte hamna i den situationen att det blir för sent.

Vitt som rummet. Färgen i den nya lägenhet som vi kommer att bo i från och med mars. En mycket annorlunda liten vindslägenhet på Aschebergsgatan.

Grönt som hälsan. Äter numera bara vegetariskt här hemma och har fyllt frysen med quorn och soya-produkter och kylen med färska grönsaker. Igår åt vi en fantastisk middag med quornfilé i kantarellsås, grillad sparris, crispsallad och ris. Mmmm...
Men ni köttisar behöver inte vara oroliga för att bjuda mig på mat. Jag äter fortfarande allt som serveras ute och borta!

Jag har varit så dum. Tänkte att tiden kunde lösa saker så vi kunde prata igen. Man tror att det finns tid. Hur kunde jag ha så fel?

Är det sant?

Jag fick ju nu en härlig arbetarlön häromdagen och känner mig nu otroligt rik! Tänkte investera i nya glasögon någon gång eftersom mina gamla köptes 1997 om jag minns rätt... Så det kan ju vara på tiden. Vart trettonde år måste väl vara maxtiden att byta bågar?? Något sånt här har jag i alla fall tänkt leta efter:

 

Bilden lånad från: http://annikabackstrom.blogspot.com/

 

Stort, bekvämt, snyggt. Vad tycker ni?

 

 

Imorgon kommer fina fina Katarina hit och förgyller min dag! Kalasbra! =)

Hur är livet i er stad? Och känslorna ni har? Är det samma för er som för alla oss här i Götet?

Jag är nog inte sådär himla snäll som en ängel. Det kan hända att jag framstår som aningen mer känslokall med åren och erfarenheterna fast det egentligen är tvärt om när jag tänker tillbaka. Men vet ni vad? Det gör absolut inget. Man kan inte göra mer än så gott man kan.

Nu ska jag äta linsbiffar som min älskade har lagat och kanske även dricka några öl i väntan på bättre tider. =)

Jag tycker om alla hur som helst! Pussar!

Jag klarade av tandläkarbesöket mycket bra. Var lite virrig till en början och lyckades inte komma på hur jag brukar skriva min namnteckning. Hoppar över den raden och ska skriva datum... 08... nej fel år... stryker över... 10/13 ...nej... ändrar siffrorna till 13/10 - 10... ah... stryker över.... 01 ska det ju vara, 1 som i januari... tappar papperet... Janne säger att jag inte behöver fylla i och tar papperet och jag staplar fram och hälsar nervöst på tandläkaren som står och väntar med utsträckt hand och vänligt leende. Leendet tar bort lite av det pinsamma i att han sett min totala förvirring.

Själva besöket gick bra sen. Tandläkaren var lugn, försiktig och trevlig. Jag var stel som en pinne och låg mest och tänkte på vad jag skulle göra om han lyfte något av de där obehagliga instrumenten som hängde i stället framför näsan på mig och reagerade lite sent när jag blev tillsagd att öppna munnen. Men sedan öppnade jag munnen, tandläkaren tittade och kände. Jag beundrade Jannes lugn då han skämtade lite lätt med tandläkaren och sköterskan. Tandläkaren tryckte på några ställen. Det ilade mindre än förväntat. Tandläkaren gav sin dom, gjorde sitt jobb och jag gick därifrån utan större smärta. In i hissen. Ut ur bubblan. Andades ut. Torkade av svetten. Den här gången gick det bra. Det blir mindre läskigt för varje gång det går bra.

På tåget igen... Snart hemma...

Det har varit tre roliga men påfrestande veckor. Hinna träffa alla. Mamma, Anne, Meja, Anders, Jojjo, Hasse, Elin, Viktoria, Carro, mormor, moster-Tina, Love, Molly, Ann, Håkan, Jonas, Karin, Helena, Torsten, svägerska-Tina, Tompa, Aslan, Emil, pappa, Jonna...

Planera, packa, resa, packa, passa tiden, bära, resa, försenad, planera, ändra planer, packa om, vänta, packa igen, dra och släpa, ändra igen, hinna med. Sova på en soffa, bakom en soffa, på en madrass, på en luftmadrass. Få fika, få frukost, få middag, få ta mer, få vänta, få macka om man vill... Tack, tack alla för er gästvänlighet! Jag vill inte verka otacksam men oj vad jag längtar hem! Få handla, laga mat, äta, sova, gå ut och allt annat utan att känna att man tränger sig på eller är ivägen eller tar för mycket eller måste rätta sig...

Det blir inget mer resande nu på et tag.

De som vill träffa mig de närmaste månaderna är välkomna ner till Göteborg. Så står vi för mat och husrum åt den som vill.

Jag drömde att jag fick en son... Det gjorde inte ont. Att föda alltså. Hela släkten var med och pappa bjöd på julbord efteråt. Jag åt lax. När jag såg mitt barn första gången tänkte jag att han såg lite underlig ut men att jag fick lov att tycka om honom ändå eftersom han var min. Egon Noel Sebastian bestämde jag mig i drömmen för att han skulle heta. Många namn är bra. Det låter kungligt tänkte jag. Jag hade stora planer för Egon. Jag skulle lära honom om vulkaner och rymden och annat läskigt. Han skulle gå på förskola i Vasastan och ha rosa fleecetröja så att man skulle se direkt vilka som var de könsdömande förskollärarna. Knallrosa. Ingen himla ful grisrosa. Jag var mycket bestämd med detta.

Vaknade upp. Tänkte att något fel är det nog på mig...?

På tåget... på väg norrut för tre veckors julturné runt Sverige.

Göteborg-Enköping-Järvsö-Luleå-Stockholm-Göteborg.

Den nya heta nyheten handlar dock om vad som väntar när jag kommer tillbaka, nämligen att jag har fått heltidsjobb på en Reggio Emilia-förskola! Jag börjar den 15 januari. Så då blir jag en sån där hurtig och rik arbetare igen. Grattis till mig!

Glädje är att ha en vän som du. Du har inre lugn och styrka som överträffar alla jag känner. Du är den som helt coolt går din egen väg, så opåverkad av den kultur som andra människor så lätt dras ner av. Du är den som aldrig gjort mig besviken. Du är den jag litar mest på i hela världen och det är dig jag alltid vill hålla i handen när det stormar.

Nu är jag less på allas hurtiga kommentarer om härlig snö och vinter! Blä!

Orka tåla minusgrader, orka gå ut, orka tråkig fältstudie, orka jul, orka vara social, orka mens, orka CoP, orka flash, orka laga mat, orka disk, orka vinter, orka vara nöjd... hatar denna kyla som gör mig fullständigt förlamad i sinnet och deprimerad. Går på helspänn och huttrar och skakar och surar. Spelar ingen roll hur många par sockor man klär på sig. Spelar ingen roll hur många frostkalla täcken man har på sängen för när man väl byggt upp en liten gnutta värme där under (med hjälp av hårfön, tjocka sockor, tröjor, sambo och filtar) så måste man ta sig upp och gå in i den ultimata köldzoonen: duschen. Naken och blöt. Ve och fasa. Nej, jag kan gott vara skitig.

Finns det värme någonstans i det här landet såhär års? Önskar som varje år att jag fick vara en björn som tjock och mätt går i ide och inte lufsar fram förrän värmen tinar isen i magen och jag börjar bli hungrig igen.

Jag tror att jag har större problem med vinter och kyla än den genomsnittliga människan. Eller håller ni andra bara tyst om lidandet? Alla mår ju dåligt av att frysa, men jag fryser hela tiden och vill gråta. Tar mig med enorma svårigheter ur sängen. Lider mig igenom dagarna utan att få någonting gjort. Är trött hela tiden och gnäll, gnäll, gnäll, gnäll.... Allt detta på grund av att temperaturen glidit ner under +5°C.

 

Jag orkar inte vara snäll och fin hela ti'n! Jag är arg, jättejättearg... (jag gillar årets julkalender)

Här kommer en uppdatering av tidigare inlägg:

Jag räknar med att jag vid det här laget är för gammal för att jultomten ska orka bemöda sig med att gå uppför alla backar och trappor till Älghagsgatan och lämna julklappar under min gran. Däremot om någon får för sig att köpa någon födelsedagspresent till mig så har jag varit såpass förutseende att skriva en lång önskelista för att underlätta presentinförskaffandet! =)


Sims 3
Fleecetröja utan huva
Traktörpanna
Skissblock
Stativ till kameran
UV-filter till kameran
Dusch/bad-skrubbvantar 2 st
Den förlorade symbolen - Dan Brown
Spikmatta
Staffli (gärna med plats för penslar och färger)
Over-knee-strumpor (Indiska har många fina)
Smala, hårda armband i silver, svart eller olika färger
Ull- eller andra lite tjockare strumpbyxor (stl M-L el 38-42, finns också på Indiska)
Hårinpckning
Parfym (Alyssa Ashley - Vanilla)
Filmkamera
Ett förstahandskontrakt på en lägenhet i Haga/Vasastan/Landala/Majorna
En extra dag i veckan

De senaste dagarna har varit lite tuffare än vanligt.

Allt vi har är en massa tid.

Egen tid eller delad.

Om en liten stund ska jag hålla i en intervju.

Och äta sushi med några vänner.



Bild från en NO/bild-uppgift som jag gjorde med en årskurs 3 förra veckan.

Handlade en fantstisk jacka igår. Snygg, skön, underbar! Nu väntar jag på jul och familjen och snö och resa norrut!! Lite bilder från förra året att hålla till godo med så länge...

Sur dag.

Jag duger inte.

Vilken tråkig insikt va?

Jag verkar inte bra eller erfaren nog för de arbeten jag söker, inte rik eller gammal nog för de lägenheter jag söker... men framförallt är jag inte god nog åt mig själv.

För tillfället studerar jag 125% och jobbar ca 25%. Det går ganska bra. Ändå tycker jag inte jag gör tillräckligt för att stilla mitt eget samvete.
För det finns ju de som har flera barn och plugg och heltidsjobb och ändå har tid och råd med såna grejer som att gå på gym och åka på semester, tänker jag. Det är säkert såna där äckliga morgonmänniskor! Som bara måste skryta med att de minsann går upp klockan fem på morgonen och springer fem kilometer. Blä. Ångestmänniskor som får alla andra att må dåligt.

Jag vill duga ändå. Jag vill respektera mig själv och bli respekterad av andra trots att jag inte har några barn eller eget företag eller pensionssparkonto eller skägg... och fast jag helst inte går upp förrän nio-tio på morgonen de dagar jag inte jobbar... och fast lagsporter som innefattar bollar eller mjölksyra är det värsta jag vet...

Jag vill anses som pålitlig och få en lägenhet fast vi båda i det här hushållet är studenter. Jag vill att någon ska se min kompetens och tycka att min långa utbildning är värd någonting och ge mig ett jobb och lite respekt fast jag är tjej och 27 år...

Jag vill att någon ska tro på mig. Jag vill tro på mig. Jag vill känna det långt in i mitt eget hjärta att jag vet vad jag håller på med och att det kommer bli bra snart. Slippa oroa mig över huruvida jag är duktig nog för den här världen.

Landa på en lugn plats.

Livet är en kamp om respekt. Sin egen och andras.



För övrigt är jag förbannad på alla mobiltelefonföretag som behandlar sina kunder som skit.

Min gamla förälskelse Zanyar Adami var på nyhetsmorgon på tv nyss! Så klok, så stark, så älskvärd. När han pratar inger han hopp om att världen går att förändra och att kärlek och öppenhet vinner över rädsla och ekonomi!

(Bilden är lånad, hittar ingen information om vem fotografen är)

Nu är jag nästan lika tjock som lång. Nu har det gått så långt att det tillochmed är dags för mig att rycka mig i örat. Inget godis, ingen kaka, inte laga massa god mat hela tiden, stäng av tv:n... hårt bröd och chai-te är också gott! Sen går vi ut på en promenad. Även om jag inte är mycket för det där med att avstå från livets goda bara för att se bra ut, så måste man också inse när hälsan är på väg i lite fel riktning.

Oroligheter på västfronten. Hela tiden oroligheter. Ska lugnet någonsin infinna sig i vindpiskade Göteborg?

Imorgon väntar en heldag på jobbet med en klass som jag aldrig haft innan, med ett ämne jag inte känner att jag har någon idéer för att genomföra, med en chef på besök som ska inspektera varje ord, varje rörelse. Jag är rädd och har slut på inspiration. Det bådar inte gott. Jag som ville göra ett bra intryck.

Plugget går trögt dessutom. Försöker säga till mig själv att "kom igen nu Line, sitt inte här och slöa och skriv blogg när du har så mycket att göra med skola och planering inför jobbet, gör något, vad som helst!!"... men inspirationen är som bortblåst. Ingenting kommer in, ingenting kommer ut.
Sitter och glor på skärmen där jag ska skriva ett inlägg om Joseph Petraglias syn på autenticitet i undervisningen och känner mig helt tom. Har ingenting att klokt säga i ämnet. Känner mig korkad. Då kryper den på, smyger sig in och bygger bo i mina tankar... uppgivenheten. Jag vill ge upp. Jag slutar tänka på vad jag ska skriva och istället försöker hitta ursäkter för att ta mig ur det helt och hållet. Försöker hitta ursäkter. Kanske jag är lite korkad ändå? Kanske jag inte ens vill skriva något? Kanske jag har blivit lite sjuk... eller åtminstone lite deprimerad... kanske jag inte kan skriva något idag för jag har plötsligt åkt på någon slags höstdepressionen som bara gör mig trött och godissugen och absolut handlingsförlamad.

Nej, det är ljug. Jag har inte åkt på någon höstdepression. Ingen sjukdom heller. Har bara en finne på näsan, lite tandvärk och en slö attityd. Och jag ska inte ge upp. Måste sluta tycka synd om mig själv.